Det är advent!

Nu var några dagars sen jag bloggade. Har scrapat ett kort fult med glitter.

Det är mysigt tid nu fast det är grått och regn. Adventstiden är en glad tid då vi väntar  på att fira Jesus födelse. Advent betyder ankomst - vi väntar på något som ska komma. Och så julen där man samlas för en go stund med de nära o kära. 

Fast julen är även tid då ensamheten blir som störst och kämpigt få ihop till julklappar och mat på bordet för många människor.

Psalm 856 i Psalmer i 2000-talet:

Tänd ljus, ett ljus skall brinna för hoppet på vår jord,
Den skimrande planeten, den stjärna där vi bor.
När några trotsar mörkret kan framtiden slå rot.
Ett ljus är tänt för dagen, som vi ser framemot.    

Tänd ljus, två ljus skall skina, för kärlek och för tro,  
För dem som river muren och lägger ut en bro.    
När fången får sin frihet och flyktingen ett hem,
Tänd ljus för dem som gråter, och de som tröstar dem.     

Tänd ljus, tre ljus skall flamma för alla som vill slåss
för det som är rättfärdigt, de söker stöd hos oss.    
Förlora inte modet; trots allt är vi ju ett!  
Tänd ljus och bli en låga för sanning och för rätt. 

Nu strålar alla ljusen och lyser på vårt bord, mot timmermannen Jesus, som älskade vår jord
så mycket att han sökte sig bort från himlens ljus      
och blev ett barn som växer ibland oss: Här är Gud​. 

Kramar<3

Min katt Holly!

Jag funderade ett tag om jag skulle skaffa en hund men jag jobbar heltid och hunddagis var alldeles för dyrt. Så jag funderade på katt istället och googlade runt under tiden när jag var sjuk och kom fram till att rasen ragdoll var en bra innekatt och lugn ras. Dessutom fin katt. När jag flyttade hem igen så kändes ensamt så letade fram en uppfödare och hittade en som hade en kull som föddes slutet av oktober 2014. Fick möjlighet att åka kolla på de små söta vita dunbollarna. Hur söt kan man vara?! Det blev att jag tingade på kattflickan Holly. Jag fick hämta henne slutet av januari i år. Hon är riktig gosig kattjej, hon hoppar upp och lägger sig på min mage en stund. Är glad över att jag skaffade en katt. Visst får hon komma ut på min balkong som är nätat. Tycker inte att det är bra miljö för en katt att vara ute i. Det ska finnas skog där man kan gömmas sig osv. Allt för de små liven ska må bra.

Kramar!

Hur mår du?

Det var inte alltid så lätt att berätta att jag var sjuk i cancer. När det var vackert och härlig sommar. Har du semester nu? Snabbt till svar, ö, det har jag. (Nej, jag är sjukskriven för att jag har cancer) 

Hur mår du? Jo, det är väl bra, (nej, är så trött, orkeslös tjaa listan kan göras lång). Det gick bara inte eller orkade inte, ville nog inte mitt liv skulle präglas av cancer. Jag hade jättesvårt att iallafall i början berätta att jag hade fått cancer, jag levde i en bubbla att det inte var jag. En förnekelse helt enkelt. 

Det är sällan enkelt att berätta om svåra sjukdomar eller annat tungt som drabbar en själv. Det är lättare att svara på frågor än att själv berätta.

Ville nog undvika/ville inte ha "tyck-synd-om" men gärna omtanken. Det blir inte lättare om folk ojjar sig eller drar upp sitt eget tunga och fokus hamnar på något annat. Man blir dränerad, det man minst behöver just då. Det man behöver är positiv energi när det är jobbigt, som en kram det räcker länge, men också tillåta sig vara ledsen när man är det och glad när man är det. Lev är och nu för livet går inte i repris<3

Kramar<3

Nefrostomi!

Hej på er som läser min blogg. Min blogg kommer handla mitt vardags liv och just blir det om min cancer "resa".

När jag var sjuk så mådde njurarna inte så bra och hade hög njurvärde. För avlasta njurarna fick jag ha nefrostomi eller p-kateter kan man nog också säga. Fick ha på båda sidor.

Urinvägarna består av njurar, njurbäcken, urinledare, urinblåsa och urinrör. Njurarna har två huvuduppgifter, att avlägsna slaggprodukter ur blodet samt reglera salt- och vattenbalansen i kroppen. Det som inte går tillbaka till blodet utsöndrar njurarna i form av urin. Urinen leds normalt via urinledarna (uretärerna), en från varje njure ner till urinblåsan. Varje dygn producerar njurarna 1-2 liter urin. Normalt rymmer urinblåsan cirka 4 deciliter urin.

Vid hinder i urinledaren kan detta efter en tid medföra att njurfunktionen försämras och i sämsta fall upphör. Om hindret sitter i båda urinledarna uppträder urinförgiftning. För att bevara njurens funktion måste urinen ledas ut genom en tunn kateter som läggs in i njurbäckenet och mynnar ut på huden, strax nedanför revbenen så kallad nefrostomi. Nefrostomi kallas ibland också för pyelostomi. Urinen samlas upp i en påse utanför kroppen.

http://www.vardhandboken.se/Texter/Nefrostomi/Oversikt/

Det var okej att ha dem men jobbigt när man skulle duscha för då var de i vägen och när man ska sova. Eller jo, det var jobbigt. Det skulle läggas om varje vecka. Sommaren 2014 var varm och jag kunde inte använda kjol eller shorts, lättare kläder, ville inte att det skulle synas. Men tur att finns kortare byxor. Konstigt jag som inte brukar bada i havet speciellt mycket var riktigt sugen på att bada men kunde inte det, konstigt. Efter tag blev jag av med den högra för det var bra med flöde genom hela systemet, det var skönt bara en att hålla reda på. Det var lite irriterade när sjuksköterskorna ibland frågade hur det skulle läggas om men ser de inte hur det ser ut, enda stort plåster med kompresser. Konstigt tycker jag. Ibland gjorde det så ont att jag fick ta starkare värktabletter, nästan morfin. Man blev allt lite snurrig men det blev mindre smärta. Och ibland gjorde det ont när jag rörde på mig. Efter operationen blev jag av den också, riktigt skönt att slippa den och känslan var härligt att duscha utan den och klä sig vad man vill. 

Kramar med kärlek<3

Då var det dags...

Hoppsan, det var några dagar sen när jag skrev. Tänkte berätta om operationen jag var med om. Nån vecka innan fick jag åka till Sahlgrenska för inskrivnings samtal. Fick träffa en sjuksköterska och tog prover, fick träffa läkaren som var en dem som skulle genomföra operationen och sa att jag skulle vara bered att få stomi eftersom de visste inte hur tarmarna såg ut, och hoppades att jag slapp detta. Fick träffa en sjukgymnast som berättade hur ska kliva upp hur sängen och hur jag ska andas i ett rör eftersom lungorna påverkas av narkosen. Jag fick även träffa narkosläkare som berättade om ryggbedövningen och allt vad det innebär att bli sövt ev. en hel dag. Det var några möten och massa information. Mamma var såklart med. Den 3 september 2014 blev jag inskriven och det gjordes förberedelse inför operationen, de sattes in ryggbedövning och en cvk och då rullade de ner mig till en operationssal.

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Behandlingar/Central-venkateter/

Cvk gick bra och ryggbedövning gick bra till slut, de tyckte att jag var en tålmodig patient som de fick greja med. De var goa grön klädda sjuksköterskor. Jag kände att jag var i trygga händer och var lugn. Sen hände inte så mycket mer resten av dagen. Jag fick prova ut stödstrumpor eftersom jag kommer att ligga still och inte röra på mig så mycket. Lugn som jag är så var jag lugn inför morgondagen. De kommer ta bort allt, livmodern och äggstockarna. 

Morgonen kom och jag fick duscha igen med bakteriedödande tvål, på med en fin sjukhusrock och stödstrumpor plus slags tryckkuddar runt om benen så musklerna fick jobba lite. Och lägga mig i sängen igen och få lite tabletter. Efter liten stund rullade de ner mig och en sjuksköterska tog emot mig. Där fick jag vänta en liten stund. Grönklädda sjuksköterskor hämtade mig och min säng, samma personer som grejade med mig dagen innan. De gjorde lite förebredelse som att ge mig lugnade osv, innan jag fick andas in narkosen för att sova en stund. Operationen kunde ta halvdag eller heldag berodde hur det såg ut och om de hittar mer cancertumörer.

Till slut vaknade jag och hade ont för ryggbedövningen hjälpte inte så mycket. Efter ett tag fick jag smärtstillande via pump som jag kunde trycka på själv.  Första jag tänkte på var om de hade fått bort allt, frågade min mamma några gånger, trodde inte att det var sant. Och om jag hade fått stomi, det slapp jag för det såg fint ut. Glädjande att de fick bort tumören. Och de fick korta ena urinröret för tumören satt fast där. Har för mig att det var tre läkare som var inblandade i operationen. Jag blev väl omhändertagen av de goa sjuksköterskor och läkare. Fick min första morfin spruta som knockade mig fullständigt, jag somnade. 

Min familj kom och hälsade på i olika omgångar. Och även vänner. 

En läkare som jag hade ibland när jag låg inne på onkologen kom förbi sa hej och jag blev så glad för jag tyckte om henne.

Jag kämpade på med smärta som avtog sakta. Och till slut blev jag fri från slangar och annat bröte. Efter nio dagar fick jag åka hem, det var skönt. Blev sjukskriven en månad till. Efter nån vecka fick jag veta tumören var död, alltså inga aktiv tumör och det innebär att jag slapp ytterligare cellgifter:) Yeah!

Korta drag hur det var den dagen.

Kramar<3

Varför!?

Det är fruktansvärt det som händer runt om i vår värld, det som hände i Trollhättan och nu i Paris. Det går inte med ord beskriva det som har hänt och händer runt om vår värld. Det är så onödigt och grymt. Hur kan människa få för sig att göra så onda handlingar och människornas liv är inte värd nåt. Våld föder bara våld och det finns inget gott i våldet. Jag undrar ibland vad våra barn kommer att växa upp till. Vad ger vi dem för en värld? Indian sa en gång:

"Vi äger inte jorden, vi har den bara till låns av våra barn."

Varför finns det ondska i vår värld och varför griper inte Gud in?

Ondskans problem har många funderat mycket på genom tiderna. Ondska är ingenting av substans som är skapat utan är mer en frånvaro (av det goda), ett uppror mot den goda ordningen eller något som används fel. Gud har alltid funnits och från början var allt som Gud skapade i harmoni med Guds vilja. (En definition: det som är i överensstämmelse med Guds vilja är gott och det som inte stämmer med Guds vilja är ont.) 

Gud valde att skapa varelser, änglar och människor, med möjlighet att välja, att välja att fortsätta leva i harmoni med Guds vilja eller att bryta med den harmonin. Varför valde Gud att skapa varelser med den möjligheten? Kanske för att verklig kärlek förutsätter att verklig frihet också finns. Men när den första människan valde att bryta med Guds goda vilja så drog det med sig skador på hela skapelsen. Och under dessa villkor lever vi nu. Hela skapelsen och vi människor bär spår av Guds ursprungliga goda vilja. Men samtidigt är allt också påverkat av bortvändheten från Gud. www.bibelskolan.com

Be får vår värld, vårt land Sverige!

Många kärleks kramar<3

Liselott

Det finns....

Låter bilden och citat tala för sig men jag håller med. 

Kramar från mig!

Tankar!

Våren 2014 fick jag en peruk. Även om jag inte använde den så mycket så fanns där och kunde använda den om jag kände för det. Fick bidrag från landstinget 7000 kr. Om man vill ha med äkta hår kostar det ca 10.000 kr. Jag valde syntet och kändes som riktigt hår. Jag fick även hämta ögonbryn smink och lös ögonfransar för 1.000 kr från landstinget.

Men jag blir upprörd att det ska vara så olika berodde var du bor i vårt av långa land. Jag hade turen att bo på rätt ställe i landet så jag fick bidraget på 7000 kr. På vissa ställen får du 4000 kr i bidrag och i  vissa kommuner 2000 kr. Hur kan det vara så olika? Nu har mitt hår växt ut till normalt igen och det är jag glad över, och väldigt roligt att gå till frisören igen. Men jag tänker på alla andra! Varför är det inte lika i hela Sverige? Varför är vården olika beroende på vart du bor i landet? Vi bor ju i samma land. Det finns de som har fått kriga för att få rätt medicinering. Och det handlar om överlevnad för man vill ju leva. Skrämmande! Skrämmande att jag bara "nosat" lite kring denna orättvisa, tänk hur många som påriktigt blir drabbade. Otäck information! Hur många i vårt avlånga land Sverige behöver mediciner som finns för att överleva men inte får de, för de bor på fel plats eller att de kostar för mycket. När det gäller människoliv så ska inte pengar styra om du ska få din medicin eller inte. Ja till livet eller nej till livet. Självklart ja till livet. Skrämmande att det är så. Många gånger har jag tänkt vart är Sverige på väg. 

Kramar<3

     www.ungcancer.se

Port-à-carth!

Jag fick en port-à-carth inoperat. Blev i Varberg, för jag låg inne för en rejäl infektion och fick vara där i två veckor, mars 2014. Hann få en cellgiftsbehandling. Fick åka in till akuten för jag hade feber och sjuksköterskan på onkologen tyckte att jag skulle göra det. Fick åka hem men hann bara vara hemma en natt och fick åka in igen. Läkaren pratade om flytta mig till Sahlgrenska eftersom egentligen är skriven där. Men det blev inte så utan jag fick vara kvar. Min mamma kom nästan varje dag efter jobbet och mina systrar, även pappa kom hälsade på. Min syster tog med sig Maja och det var riktigt mysigt fast man var på sjukhuset. Min mamma trodde att jag var nära att få blodförgiftning. Då kom dagen och skulle få en port-à-carth inoperat. Och duscha fick jag göra så klart. De rullade ner mig till operationen och där pysslade en sjuksköterska om mig och tvättade igen där den skulle sitta. Och sen rullade in mig i en operationensalen och där blev tvättade igen och får lugnade. Sjuksköterskorna tog väl hand om mig. Det var enkel operation under lokalbedövning och snurig och trött blev jag allt.

Jag som är svårstucken var det bra att få en sån här. Jag var imponerad på sjuksköterskorna att de hittade varje dag när de skulle ta prover, men de fick allt leta lite. Mina kärl protesterade till slut och blev små. Nu slipper de leta utan kan använda port-à-carten, till cellgifter, annan vätska och ta prover. Väldigt bra uppfinning tycker jag. 

Min läkare ska skicka en remiss för ta bort den för jag behöver den inte längre, är färdig med min behandling sen i somras förra året

Kramar<3

Just as i am!

http://youtu.be/ovYPQl93zro

En av låtarna jag tycker om, just as i am, just som jag är psalm 22. Jag får komma till Herren precis som jag är här och nu, det gott att bara vara utan en massa krav. 1. Just as I am, without one plea, but that thy blood was shed for me, and that thou bidst me come to thee, O Lamb of God, I come, I come. 2. Just as I am, and waiting not to rid my soul of one dark blot, to thee whose blood can cleanse each spot, O Lamb of God, I come, I come. 3. Just as I am, though tossed about with many a conflict, many a doubt, fightings and fears within, without, O Lamb of God, I come, I come. 4. Just as I am, poor, wretched, blind; sight, riches, healing of the mind, yea, all I need in thee to find, O Lamb of God, I come, I come. 5. Just as I am, thou wilt receive, wilt welcome, pardon, cleanse, relieve; because thy promise I believe, O Lamb of God, I come, I come. 6. Just as I am, thy love unknown hath broken every barrier down; now, to be thine, yea thine alone, O Lamb of God, I come, I come. Kramar från mitt hjärta!

Livet och döden!

Det är alla helgona helgen, en tid vi minns de som har gått före hos. Där jag jobbar har vi öppet hus för alla som vill komma in på en kopp kaffe, en liten paus medans man gör det fint på graven.

Döden är något vi aldrig pratar naturligt om men ändå är det en del av livet och som vi alla kommer att göra småningom. Vi vet att vi kommer dö någon gång i livet. Döden är något skrämmande för vi vet inte vad som kommer hända eller om det kommer att vara smärtsam död. Rädslan att inte veta, för det okända. Och rädslan att dö. Och att inte få leva sitt liv. Jag tror att det är ljust och vackert, och det finns ett liv efter jordelivet. Döden gör livet meningsfullt.

Det är så otroligt svårt att förstå när ett barn eller unga människor dör, det så svårt se dess mening, det ska bara inte hända. Jag har mött döden i litet nyfödd barn, en mamma som inte ville leva längre, ett litet barn som dog i en olycka. Livet fortsätter trots allt ändå, livet stannar inte upp. 

Jesus har före oss gått in i döden och tar emot oss vid vår egen död. Varje människas liv är en väg från skapelse genom död till nytt liv. Varje dag och där går Gud med och kämpar för livet, löftet om att åter få vara hos Gud.

Det är ditt liv och ingen annans, lev ditt liv här och nu, en gåva du har fått. Just du blev till och fick liv. Livets förgänglighet ger perspektiv. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. 

Trots att det är jobbigt att tänka på sin egen död så tror jag det är viktigt att fundera och hur man vill ha sin egen begravning. Tror att det underlättar för ens anhöriga. Visst tänkte jag på döden när var sjuk, att jag ville finnas till för mina goa syskonbarn som jag älskar väldigt mycket. Och visst fanns det en rädsla om det skulle gå så illa att cancern inte svarade på behandlingarna, men det gick bra. 

Kärleksfulla kramar till dig<3

Tumme upp!

Idag var jag hos läkaren för en kontroll och röntgen gjorde jag för två veckors sen, tycker inte om att få eller drick konstrastvätska, usch, jag blir varm och lite lätt illamående. Men jag tycker ändå det känns bra med dessa kontroller för att det under kontroll om det skulle vara något, för mig är det en trygghet även om det är lite jobbigt.

Det blev en tumme upp, tacksam att det gick bra denna gången med. Enda kan känna av efter all cellgiftsbehandling och operation är fortfarande en liten trötthet och lite problem med minnet men det klarar jag av. 

Man blir aldrig av med cancern för det kommer alltid sitta kvar i huvudet. Oron finns där om det ska komma tillbaka, så fort man har ont eller annat konstigt på kroppen. Glad att jag funnit en person där jag får prata om allt jag har varit med om och funderingar som jag har.

Funderar om jag ska göra en tatueringen som ett liten påminnelse, en liten realistisk rosa fjäril eller teal band med survior, kanske som bilden. Teal bandet står för gyncancer. Se hur det blir.

Fuck cancer!

Kramar och kärlek till dig<3

http://www.free-extras.com/search/1/teal+awareness+ribbon.htm

Hur allting börjde med min "cancerresa"!

Hur allting började -  som många av oss fick jag oturen att få cancer som satte sig i livmodern och äggstockarna när jag var 33 år. Jag tror att det började på våren 2013 när jag sökte för magsmärta och de hittade inget så de gjorde gyn undersökning. De fann något på livmodern och sa att det var myom, och jag funderade inte så mycket mer på det eftersom det är vanligt bland oss kvinnor. Det kom en kallelse för att koll på myomen men de hade växt mycket bara på ett halvår. Det blev inom kort en undersökning på Sahlgrenska och det satte fart med olika undersökningar och olika prover. Jag blev rädd för att jag förstod att det var något allvarligt som inte skulle vara där och att det var nog cancer. Jag var mer trött än vanligt men jag trodde att det berodde på jobbet för det var mycket och jag hade börjat sakta gåt ner i vikt. Jag fick höra tidigt om jag hade gått ner i vikt. Jag var helt slutkörd och jag kunde inte äta så mycket, och rasade ner i vikt. Läkaren pratade först om det skulle bli en operation men fler undersökningar som gjordes så större blev det och operation sköts framåt. Jag fick även ha p-kateter som skulle avlasta njurarna. Det var så jobbigt att inte veta vad som kommer att hända, fick panik över vad som hände med mig och att jag var så sjuk. Jag fattade inte men jag fortsatte jobba och levde i förnekelse att det inte var jag. En morgon 14 feb 2014 ringde läkaren och jag fick åka till sjukhuset och min mamma avbröt sitt jobb och satte sig i bilen för att åka. När jag satt där i rummet med läkaren och min kontakt sjuksköterska och såklart min mamma. Läkaren sa att jag hade fått en sällsynt cancer och skulle få börja med cellgifter inom kort. Jag var inte ens ledsen när jag fick beskedet för ledsen hade jag redan varit, för jag förstod att det var något dumt som fanns där i min kropp. De ville krympa tumören innan det kunde bli en operation för att den satt nära stora kroppspulsådern. Det skulle bli cellgifter på tisdagar och de gjordes även ett nytt stickprov. Men jag hann bara få en behandling för jag fick en rejäl infektion och fick vara inlagt ca två veckor för att få antibiotika i dropp. Blev så rädd att tumören växer och växer om jag inte fick försätta med behandlingen Jag fick panik och var rädd men kroppen återhämtade sig och jag fick börja igen fast med annan sort cellgifter. Det andra stickprovet visade att det var germinnallcellstumör som hade satt sig på livmodern och även äggstockarna. Det blev starkare cellgifter under fem dagar under en period, det gjorde att jag tappade allt mitt hår på kroppen. Jag var bredd att jag skulle tappa håret men det kom ändå som en chock när jag stod där i duschen och hade handen full av hår. Det blev att jag rakade av håret och skaffade peruk och mössor. Peruken använde jag sällan för jag trivdes aldrig i den, trots det använde jag den vid några tillfällen för att slippa svara på frågor. Ville inte att mitt liv skulle präglas av jag hade cancer, det var jobbigt nog som det var. Det tog hårt på kroppen, tog längre och längre tid för kroppen att bygga upp nytt. Och fick blodtransfusion efter varje behandling. Mitt i allt fyllde min mamma 60 år och hela familjen skulle åka ner till Spanien men den fick hon avboka. Jag fick skuldkänslor att jag hade ställt till det, att jag hade blivit sjuk. Den dagen hon fyllde mådde jag rent ut sagt skit, hade fått min första behandling. Jag orkade inte göra så mycket och åt inte så mycket, och min mamma var så oroligt för mig, fick trösta henne att det kommer bli bra. Hon var en klippa och fanns där hela tiden. Jag bodde hos mamma när jag var sjuk och hon skjutsade dit jag skulle. Och även mina systrar och pappa fanns där för mig. Min lillasyster var föräldraledig med sin dotter så jag var där ofta när kände att jag orkade, det gav mig mycket positiv energi att kämpa vidare och hålla ut. Jag fick min sista behandling slutet av juli 2014 och fick återhämta mig innan det blev operation som skulle blev den 4 sep 2014. Jag var rädd inför operationen om de skulle hitta mer. Och att läkaren pratade om jag skulle vara beredd att få stomi för de visste inte hur tarmarna såg ut. De tog bort resten av tumören som hade satt sig även på högra urinledaren, så även den fick de bort en liten bit av, och de bort livmodern och även äggstockarna. Det var nog det första jag tänkte om de hade fått bort tumören och om jag hade fått stomi, det behövde jag inte ha. Under dagarna på sjukhuset slapp jag även p-kateten, det var så gott att bli av med den för den var i vägen och jag hade ont av den. Jag kommer ihåg att jag frågade mamma flera gånger om tumören var borta, kunde inte tro att det var sant. Jag återhämtade mig bra och flyttande tillbaka till min lägenhet och började jobba igen 25% och trappade upp i min takt. Idag jobbar jag heltid som diakon igen. Det var inte helt smärtfritt att flytta tillbaka för det var i Varberg jag har allt. Det har hjälp mig att samtala med en sjukhusdiakon om tillvaron och hitta tillbaka i livet. Jag är tacksam att jag fick bli frisk även om jag inte kan få barn. Det är en sorg som jag håller på att bearbeta att jag inte kan få och inte hann få barn. Jag försöker hitta en meningsfull tillvaro. Jag har börjat rida och det har jag aldrig gjort tidigare, det är så roligt och något som jag ser fram emot. Även skaffade en katt som jag tycker mycket om och som ger en glädje. Nu har jag kontroller framför mig i några år innan jag blir friskförklarad, oron och rädslan kommer nog alltid finnas kvar där i mitt liv.

En ”resa” med trötthet, orkeslöshet, ovisshet, väntan, sorg, biverkningar, kass immunförsvar, sprutor, undersökningar, tårar, antibiotika, blodtransfusion, håravfall, smärta, tappar naglar, peruk, mössa, saknad, ensamhet, omsorg, sliten, bön, provtagning, port-a-cath, varför?, sjukskrivning, försäkringskassan, sjukhus, panik, svag, röntgen, näringsdryck, illamående, barnlöshet, mediciner, viktnedgång, sjukhusdiakon, präst, blommor, presenter, men ändå mitt i allt detta fanns det hopp och mod, och stöd från familjen, vänner och kollegor. En ”resa” som man kan vara utan men samtidigt lärt mig om livet och mig själv som människa.

Tro!

Jag tror på en Gud och det är en del av mitt liv.

837 (PsoS)
Trosbekännelse

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Text: Christina Lövestam
Musik: Jan Mattsson

Kramar💗

Håret!

Jag var beredd att jag skulle tappa håret en dag. Men den dagen när jag duschade och det bara nästan bara föll av så kom det som en chock och ville inte gå till kyrkan den söndagen. Det var jobbig dag. Sen på tisdagen blev det besök hos frisören efter cellgiftsbehandling. Hon visade mig och min mamma till ett rum sidan om, det var blandade känslor. Skönt att slippa massa hår på kudden och golvet men samtidigt jobbigt för jag tycker om håret. Det var ännu jobbigare tappa ögonbrynen och ögonfransar för då såg genast sjukare ut, fast det var jag ju. Men det var liksom jag försvann, det var inte jag som stod där framför spegeln. Jag såg konstigt ut utan fransar och bryn. Jag skaffade även peruk men den låg mesta del i garderoben, trivdes aldrig i den. Det kliade vi öronen.

Den dagen det kom tillbaka så kände jag på de små stråna hela tiden, det kändes så härligt och blev glad över de små stråna. Lite bilder som nysnaggad, peruk, mössa, håret kommit tillbaka. 

Kramar till dig💗

Hej!

Har ridit sen i somras och jag aldrig gjort det tidigare. När jag flyttade tillbaka igen till min lägenhet så var det jobbigt, flyttade från där jag hade allt, mina vänner och familjen. Hann inte få direkt socialt liv på den nya orten innan jag blev sjuk. Jag fick cancer och flyttade hem till mamma för jag visste inte hur jag skulle må eller hur skulle klara av vardagen.

Under min sjukdoms tid funderade jag på att börja rida och det gör jag nu. Det är roligt och min lilla glädje i vardagen. Det känns lite lättare att vara tillbaka.

Är lite nyfiken om det är någon som hittat till min blogg;)

Kramar💜

Liselott

Cancer kom in i mitt liv!

Vill dela av min berättelse, fick oturen att få cancer som satte sig i livmodern och äggstockarna och fick min sista behandling för ett år sen och blev frisk efter behandlingar och operation, jag är inte friskförklarad än men jag är frisk. En "resa"med trötthet, orkeslöshet, ovisshet, väntan, sorg, biverkningar, kass immunförsvar, akuten, sprutor, tårar, antibiotika, blodtransfusion, rädsla, håravfall, smärta, tappar naglar, peruk, mössa, saknad, ensamhet, omsorg, sliten, bön, provtagningar, port-a-cath, varför?, sjukskrivning, försäkringskassan, sjukhus, näringsdryck, panik, bubbla, trombocyter transfusion, illamående, barnlöshet,  mediciner, viktnedgång, sjukhusdiakon, präst, blommor, kort, presenter, men ändå mitt i allt detta fanns det glädje och mod och hopp, stöd från familj, kollegor och vänner. Och goa möten på sjukhuset. Valde inte prata så mycket om min cancer för det var jobbigt nog som det var. En "resa" som man kan vara utan men samtidigt lärt mig mycket om livet och mig själv. Men nu berättar jag gärna och delar min berättelse att det kan gå bra. Men tyvärr går det inte alltid så bra. Var rädd om ditt liv för det är gåva som du har fått💕

Kramar

Scrapbooking!

Denna hobby hållit på med sen 2005. För mig är det rogivande och avkoppling att sitta ner och göra lite kort, skapa något fint till någon annan. Upptäckte detta när jag bläddrade i panduro katalog sen dess är jag fast. Och det finns fortfarande mycket att upptäcka. 

Kramar💕

Välkommen!

Välkommen till min blogg som kommer handla om min vardag, cancer, katt, matlagning, allt som hör till vardagen och livet.
Kram💕
Liselott

Min katt Holly, rasen ragdoll.