Hur allting började - som många av oss fick
jag oturen att få cancer som satte sig i livmodern och äggstockarna när jag var
33 år. Jag tror att det började på våren 2013 när jag sökte för magsmärta och
de hittade inget så de gjorde gyn undersökning. De fann något på livmodern och
sa att det var myom, och jag funderade inte så mycket mer på det eftersom det
är vanligt bland oss kvinnor. Det kom en kallelse för att koll på myomen men de
hade växt mycket bara på ett halvår. Det blev inom kort en undersökning på
Sahlgrenska och det satte fart med olika undersökningar och olika prover. Jag
blev rädd för att jag förstod att det var något allvarligt som inte skulle vara
där och att det var nog cancer. Jag var mer trött än vanligt men jag trodde att
det berodde på jobbet för det var mycket och jag hade börjat sakta gåt ner i
vikt. Jag fick höra tidigt om jag hade gått ner i vikt. Jag var helt slutkörd
och jag kunde inte äta så mycket, och rasade ner i vikt. Läkaren pratade först
om det skulle bli en operation men fler undersökningar som gjordes så större
blev det och operation sköts framåt. Jag fick även ha p-kateter som skulle
avlasta njurarna. Det var så jobbigt att inte veta vad som kommer att hända,
fick panik över vad som hände med mig och att jag var så sjuk. Jag fattade inte
men jag fortsatte jobba och levde i förnekelse att det inte var jag. En morgon 14
feb 2014 ringde läkaren och jag fick åka till sjukhuset och min mamma avbröt
sitt jobb och satte sig i bilen för att åka. När jag satt där i rummet med
läkaren och min kontakt sjuksköterska och såklart min mamma. Läkaren sa att jag
hade fått en sällsynt cancer och skulle få börja med cellgifter inom kort. Jag
var inte ens ledsen när jag fick beskedet för ledsen hade jag redan varit, för
jag förstod att det var något dumt som fanns där i min kropp. De ville krympa
tumören innan det kunde bli en operation för att den satt nära stora kroppspulsådern.
Det skulle bli cellgifter på tisdagar och de gjordes även ett nytt stickprov.
Men jag hann bara få en behandling för jag fick en rejäl infektion och fick
vara inlagt ca två veckor för att få antibiotika i dropp. Blev så rädd att tumören
växer och växer om jag inte fick försätta med behandlingen Jag fick panik och
var rädd men kroppen återhämtade sig och jag fick börja igen fast med annan
sort cellgifter. Det andra stickprovet visade att det var germinnallcellstumör
som hade satt sig på livmodern och även äggstockarna. Det blev starkare
cellgifter under fem dagar under en period, det gjorde att jag tappade allt
mitt hår på kroppen. Jag var bredd att jag skulle tappa håret men det kom ändå
som en chock när jag stod där i duschen och hade handen full av hår. Det blev
att jag rakade av håret och skaffade peruk och mössor. Peruken använde jag
sällan för jag trivdes aldrig i den, trots det använde jag den vid några
tillfällen för att slippa svara på frågor. Ville inte att mitt liv skulle
präglas av jag hade cancer, det var jobbigt nog som det var. Det tog hårt på
kroppen, tog längre och längre tid för kroppen att bygga upp nytt. Och fick
blodtransfusion efter varje behandling. Mitt i allt fyllde min mamma 60 år och
hela familjen skulle åka ner till Spanien men den fick hon avboka. Jag fick
skuldkänslor att jag hade ställt till det, att jag hade blivit sjuk. Den dagen
hon fyllde mådde jag rent ut sagt skit, hade fått min första behandling. Jag
orkade inte göra så mycket och åt inte så mycket, och min mamma var så oroligt
för mig, fick trösta henne att det kommer bli bra. Hon var en klippa och fanns
där hela tiden. Jag bodde hos mamma när jag var sjuk och hon skjutsade dit jag
skulle. Och även mina systrar och pappa fanns där för mig. Min lillasyster var
föräldraledig med sin dotter så jag var där ofta när kände att jag orkade, det
gav mig mycket positiv energi att kämpa vidare och hålla ut. Jag fick min sista
behandling slutet av juli 2014 och fick återhämta mig innan det blev operation
som skulle blev den 4 sep 2014. Jag var rädd inför operationen om de skulle
hitta mer. Och att läkaren pratade om jag skulle vara beredd att få stomi för
de visste inte hur tarmarna såg ut. De tog bort resten av tumören som hade satt
sig även på högra urinledaren, så även den fick de bort en liten bit av, och de
bort livmodern och även äggstockarna. Det var nog det första jag tänkte om de
hade fått bort tumören och om jag hade fått stomi, det behövde jag inte ha.
Under dagarna på sjukhuset slapp jag även p-kateten, det var så gott att bli av
med den för den var i vägen och jag hade ont av den. Jag kommer ihåg att jag
frågade mamma flera gånger om tumören var borta, kunde inte tro att det var
sant. Jag återhämtade mig bra och flyttande tillbaka till min lägenhet
och började jobba igen 25% och trappade upp i min takt. Idag jobbar jag heltid
som diakon igen. Det var inte helt smärtfritt att flytta tillbaka för det var i
Varberg jag har allt. Det har hjälp mig att samtala med en sjukhusdiakon om
tillvaron och hitta tillbaka i livet. Jag är tacksam att jag fick bli frisk
även om jag inte kan få barn. Det är en sorg som jag håller på att bearbeta att
jag inte kan få och inte hann få barn. Jag försöker hitta en meningsfull
tillvaro. Jag har börjat rida och det har jag aldrig gjort tidigare, det är så
roligt och något som jag ser fram emot. Även skaffade en katt som jag tycker
mycket om och som ger en glädje. Nu har jag kontroller framför mig i några år
innan jag blir friskförklarad, oron och rädslan kommer nog alltid finnas kvar
där i mitt liv.
En ”resa” med trötthet,
orkeslöshet, ovisshet, väntan, sorg, biverkningar, kass immunförsvar, sprutor,
undersökningar, tårar, antibiotika, blodtransfusion, håravfall, smärta, tappar
naglar, peruk, mössa, saknad, ensamhet, omsorg, sliten, bön, provtagning,
port-a-cath, varför?, sjukskrivning, försäkringskassan, sjukhus, panik, svag,
röntgen, näringsdryck, illamående, barnlöshet, mediciner, viktnedgång,
sjukhusdiakon, präst, blommor, presenter, men ändå mitt i allt detta fanns det
hopp och mod, och stöd från familjen, vänner och kollegor. En ”resa” som man
kan vara utan men samtidigt lärt mig om livet och mig själv som människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar