Livet och döden!

Det är alla helgona helgen, en tid vi minns de som har gått före hos. Där jag jobbar har vi öppet hus för alla som vill komma in på en kopp kaffe, en liten paus medans man gör det fint på graven.

Döden är något vi aldrig pratar naturligt om men ändå är det en del av livet och som vi alla kommer att göra småningom. Vi vet att vi kommer dö någon gång i livet. Döden är något skrämmande för vi vet inte vad som kommer hända eller om det kommer att vara smärtsam död. Rädslan att inte veta, för det okända. Och rädslan att dö. Och att inte få leva sitt liv. Jag tror att det är ljust och vackert, och det finns ett liv efter jordelivet. Döden gör livet meningsfullt.

Det är så otroligt svårt att förstå när ett barn eller unga människor dör, det så svårt se dess mening, det ska bara inte hända. Jag har mött döden i litet nyfödd barn, en mamma som inte ville leva längre, ett litet barn som dog i en olycka. Livet fortsätter trots allt ändå, livet stannar inte upp. 

Jesus har före oss gått in i döden och tar emot oss vid vår egen död. Varje människas liv är en väg från skapelse genom död till nytt liv. Varje dag och där går Gud med och kämpar för livet, löftet om att åter få vara hos Gud.

Det är ditt liv och ingen annans, lev ditt liv här och nu, en gåva du har fått. Just du blev till och fick liv. Livets förgänglighet ger perspektiv. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. 

Trots att det är jobbigt att tänka på sin egen död så tror jag det är viktigt att fundera och hur man vill ha sin egen begravning. Tror att det underlättar för ens anhöriga. Visst tänkte jag på döden när var sjuk, att jag ville finnas till för mina goa syskonbarn som jag älskar väldigt mycket. Och visst fanns det en rädsla om det skulle gå så illa att cancern inte svarade på behandlingarna, men det gick bra. 

Kärleksfulla kramar till dig<3