Livet och döden!

Det är alla helgona helgen, en tid vi minns de som har gått före hos. Där jag jobbar har vi öppet hus för alla som vill komma in på en kopp kaffe, en liten paus medans man gör det fint på graven.

Döden är något vi aldrig pratar naturligt om men ändå är det en del av livet och som vi alla kommer att göra småningom. Vi vet att vi kommer dö någon gång i livet. Döden är något skrämmande för vi vet inte vad som kommer hända eller om det kommer att vara smärtsam död. Rädslan att inte veta, för det okända. Och rädslan att dö. Och att inte få leva sitt liv. Jag tror att det är ljust och vackert, och det finns ett liv efter jordelivet. Döden gör livet meningsfullt.

Det är så otroligt svårt att förstå när ett barn eller unga människor dör, det så svårt se dess mening, det ska bara inte hända. Jag har mött döden i litet nyfödd barn, en mamma som inte ville leva längre, ett litet barn som dog i en olycka. Livet fortsätter trots allt ändå, livet stannar inte upp. 

Jesus har före oss gått in i döden och tar emot oss vid vår egen död. Varje människas liv är en väg från skapelse genom död till nytt liv. Varje dag och där går Gud med och kämpar för livet, löftet om att åter få vara hos Gud.

Det är ditt liv och ingen annans, lev ditt liv här och nu, en gåva du har fått. Just du blev till och fick liv. Livets förgänglighet ger perspektiv. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. 

Trots att det är jobbigt att tänka på sin egen död så tror jag det är viktigt att fundera och hur man vill ha sin egen begravning. Tror att det underlättar för ens anhöriga. Visst tänkte jag på döden när var sjuk, att jag ville finnas till för mina goa syskonbarn som jag älskar väldigt mycket. Och visst fanns det en rädsla om det skulle gå så illa att cancern inte svarade på behandlingarna, men det gick bra. 

Kärleksfulla kramar till dig<3

Tumme upp!

Idag var jag hos läkaren för en kontroll och röntgen gjorde jag för två veckors sen, tycker inte om att få eller drick konstrastvätska, usch, jag blir varm och lite lätt illamående. Men jag tycker ändå det känns bra med dessa kontroller för att det under kontroll om det skulle vara något, för mig är det en trygghet även om det är lite jobbigt.

Det blev en tumme upp, tacksam att det gick bra denna gången med. Enda kan känna av efter all cellgiftsbehandling och operation är fortfarande en liten trötthet och lite problem med minnet men det klarar jag av. 

Man blir aldrig av med cancern för det kommer alltid sitta kvar i huvudet. Oron finns där om det ska komma tillbaka, så fort man har ont eller annat konstigt på kroppen. Glad att jag funnit en person där jag får prata om allt jag har varit med om och funderingar som jag har.

Funderar om jag ska göra en tatueringen som ett liten påminnelse, en liten realistisk rosa fjäril eller teal band med survior, kanske som bilden. Teal bandet står för gyncancer. Se hur det blir.

Fuck cancer!

Kramar och kärlek till dig<3

http://www.free-extras.com/search/1/teal+awareness+ribbon.htm

Hur allting börjde med min "cancerresa"!

Hur allting började -  som många av oss fick jag oturen att få cancer som satte sig i livmodern och äggstockarna när jag var 33 år. Jag tror att det började på våren 2013 när jag sökte för magsmärta och de hittade inget så de gjorde gyn undersökning. De fann något på livmodern och sa att det var myom, och jag funderade inte så mycket mer på det eftersom det är vanligt bland oss kvinnor. Det kom en kallelse för att koll på myomen men de hade växt mycket bara på ett halvår. Det blev inom kort en undersökning på Sahlgrenska och det satte fart med olika undersökningar och olika prover. Jag blev rädd för att jag förstod att det var något allvarligt som inte skulle vara där och att det var nog cancer. Jag var mer trött än vanligt men jag trodde att det berodde på jobbet för det var mycket och jag hade börjat sakta gåt ner i vikt. Jag fick höra tidigt om jag hade gått ner i vikt. Jag var helt slutkörd och jag kunde inte äta så mycket, och rasade ner i vikt. Läkaren pratade först om det skulle bli en operation men fler undersökningar som gjordes så större blev det och operation sköts framåt. Jag fick även ha p-kateter som skulle avlasta njurarna. Det var så jobbigt att inte veta vad som kommer att hända, fick panik över vad som hände med mig och att jag var så sjuk. Jag fattade inte men jag fortsatte jobba och levde i förnekelse att det inte var jag. En morgon 14 feb 2014 ringde läkaren och jag fick åka till sjukhuset och min mamma avbröt sitt jobb och satte sig i bilen för att åka. När jag satt där i rummet med läkaren och min kontakt sjuksköterska och såklart min mamma. Läkaren sa att jag hade fått en sällsynt cancer och skulle få börja med cellgifter inom kort. Jag var inte ens ledsen när jag fick beskedet för ledsen hade jag redan varit, för jag förstod att det var något dumt som fanns där i min kropp. De ville krympa tumören innan det kunde bli en operation för att den satt nära stora kroppspulsådern. Det skulle bli cellgifter på tisdagar och de gjordes även ett nytt stickprov. Men jag hann bara få en behandling för jag fick en rejäl infektion och fick vara inlagt ca två veckor för att få antibiotika i dropp. Blev så rädd att tumören växer och växer om jag inte fick försätta med behandlingen Jag fick panik och var rädd men kroppen återhämtade sig och jag fick börja igen fast med annan sort cellgifter. Det andra stickprovet visade att det var germinnallcellstumör som hade satt sig på livmodern och även äggstockarna. Det blev starkare cellgifter under fem dagar under en period, det gjorde att jag tappade allt mitt hår på kroppen. Jag var bredd att jag skulle tappa håret men det kom ändå som en chock när jag stod där i duschen och hade handen full av hår. Det blev att jag rakade av håret och skaffade peruk och mössor. Peruken använde jag sällan för jag trivdes aldrig i den, trots det använde jag den vid några tillfällen för att slippa svara på frågor. Ville inte att mitt liv skulle präglas av jag hade cancer, det var jobbigt nog som det var. Det tog hårt på kroppen, tog längre och längre tid för kroppen att bygga upp nytt. Och fick blodtransfusion efter varje behandling. Mitt i allt fyllde min mamma 60 år och hela familjen skulle åka ner till Spanien men den fick hon avboka. Jag fick skuldkänslor att jag hade ställt till det, att jag hade blivit sjuk. Den dagen hon fyllde mådde jag rent ut sagt skit, hade fått min första behandling. Jag orkade inte göra så mycket och åt inte så mycket, och min mamma var så oroligt för mig, fick trösta henne att det kommer bli bra. Hon var en klippa och fanns där hela tiden. Jag bodde hos mamma när jag var sjuk och hon skjutsade dit jag skulle. Och även mina systrar och pappa fanns där för mig. Min lillasyster var föräldraledig med sin dotter så jag var där ofta när kände att jag orkade, det gav mig mycket positiv energi att kämpa vidare och hålla ut. Jag fick min sista behandling slutet av juli 2014 och fick återhämta mig innan det blev operation som skulle blev den 4 sep 2014. Jag var rädd inför operationen om de skulle hitta mer. Och att läkaren pratade om jag skulle vara beredd att få stomi för de visste inte hur tarmarna såg ut. De tog bort resten av tumören som hade satt sig även på högra urinledaren, så även den fick de bort en liten bit av, och de bort livmodern och även äggstockarna. Det var nog det första jag tänkte om de hade fått bort tumören och om jag hade fått stomi, det behövde jag inte ha. Under dagarna på sjukhuset slapp jag även p-kateten, det var så gott att bli av med den för den var i vägen och jag hade ont av den. Jag kommer ihåg att jag frågade mamma flera gånger om tumören var borta, kunde inte tro att det var sant. Jag återhämtade mig bra och flyttande tillbaka till min lägenhet och började jobba igen 25% och trappade upp i min takt. Idag jobbar jag heltid som diakon igen. Det var inte helt smärtfritt att flytta tillbaka för det var i Varberg jag har allt. Det har hjälp mig att samtala med en sjukhusdiakon om tillvaron och hitta tillbaka i livet. Jag är tacksam att jag fick bli frisk även om jag inte kan få barn. Det är en sorg som jag håller på att bearbeta att jag inte kan få och inte hann få barn. Jag försöker hitta en meningsfull tillvaro. Jag har börjat rida och det har jag aldrig gjort tidigare, det är så roligt och något som jag ser fram emot. Även skaffade en katt som jag tycker mycket om och som ger en glädje. Nu har jag kontroller framför mig i några år innan jag blir friskförklarad, oron och rädslan kommer nog alltid finnas kvar där i mitt liv.

En ”resa” med trötthet, orkeslöshet, ovisshet, väntan, sorg, biverkningar, kass immunförsvar, sprutor, undersökningar, tårar, antibiotika, blodtransfusion, håravfall, smärta, tappar naglar, peruk, mössa, saknad, ensamhet, omsorg, sliten, bön, provtagning, port-a-cath, varför?, sjukskrivning, försäkringskassan, sjukhus, panik, svag, röntgen, näringsdryck, illamående, barnlöshet, mediciner, viktnedgång, sjukhusdiakon, präst, blommor, presenter, men ändå mitt i allt detta fanns det hopp och mod, och stöd från familjen, vänner och kollegor. En ”resa” som man kan vara utan men samtidigt lärt mig om livet och mig själv som människa.

Tro!

Jag tror på en Gud och det är en del av mitt liv.

837 (PsoS)
Trosbekännelse

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Text: Christina Lövestam
Musik: Jan Mattsson

Kramar💗

Håret!

Jag var beredd att jag skulle tappa håret en dag. Men den dagen när jag duschade och det bara nästan bara föll av så kom det som en chock och ville inte gå till kyrkan den söndagen. Det var jobbig dag. Sen på tisdagen blev det besök hos frisören efter cellgiftsbehandling. Hon visade mig och min mamma till ett rum sidan om, det var blandade känslor. Skönt att slippa massa hår på kudden och golvet men samtidigt jobbigt för jag tycker om håret. Det var ännu jobbigare tappa ögonbrynen och ögonfransar för då såg genast sjukare ut, fast det var jag ju. Men det var liksom jag försvann, det var inte jag som stod där framför spegeln. Jag såg konstigt ut utan fransar och bryn. Jag skaffade även peruk men den låg mesta del i garderoben, trivdes aldrig i den. Det kliade vi öronen.

Den dagen det kom tillbaka så kände jag på de små stråna hela tiden, det kändes så härligt och blev glad över de små stråna. Lite bilder som nysnaggad, peruk, mössa, håret kommit tillbaka. 

Kramar till dig💗

Hej!

Har ridit sen i somras och jag aldrig gjort det tidigare. När jag flyttade tillbaka igen till min lägenhet så var det jobbigt, flyttade från där jag hade allt, mina vänner och familjen. Hann inte få direkt socialt liv på den nya orten innan jag blev sjuk. Jag fick cancer och flyttade hem till mamma för jag visste inte hur jag skulle må eller hur skulle klara av vardagen.

Under min sjukdoms tid funderade jag på att börja rida och det gör jag nu. Det är roligt och min lilla glädje i vardagen. Det känns lite lättare att vara tillbaka.

Är lite nyfiken om det är någon som hittat till min blogg;)

Kramar💜

Liselott

Cancer kom in i mitt liv!

Vill dela av min berättelse, fick oturen att få cancer som satte sig i livmodern och äggstockarna och fick min sista behandling för ett år sen och blev frisk efter behandlingar och operation, jag är inte friskförklarad än men jag är frisk. En "resa"med trötthet, orkeslöshet, ovisshet, väntan, sorg, biverkningar, kass immunförsvar, akuten, sprutor, tårar, antibiotika, blodtransfusion, rädsla, håravfall, smärta, tappar naglar, peruk, mössa, saknad, ensamhet, omsorg, sliten, bön, provtagningar, port-a-cath, varför?, sjukskrivning, försäkringskassan, sjukhus, näringsdryck, panik, bubbla, trombocyter transfusion, illamående, barnlöshet,  mediciner, viktnedgång, sjukhusdiakon, präst, blommor, kort, presenter, men ändå mitt i allt detta fanns det glädje och mod och hopp, stöd från familj, kollegor och vänner. Och goa möten på sjukhuset. Valde inte prata så mycket om min cancer för det var jobbigt nog som det var. En "resa" som man kan vara utan men samtidigt lärt mig mycket om livet och mig själv. Men nu berättar jag gärna och delar min berättelse att det kan gå bra. Men tyvärr går det inte alltid så bra. Var rädd om ditt liv för det är gåva som du har fått💕

Kramar

Scrapbooking!

Denna hobby hållit på med sen 2005. För mig är det rogivande och avkoppling att sitta ner och göra lite kort, skapa något fint till någon annan. Upptäckte detta när jag bläddrade i panduro katalog sen dess är jag fast. Och det finns fortfarande mycket att upptäcka. 

Kramar💕

Välkommen!

Välkommen till min blogg som kommer handla om min vardag, cancer, katt, matlagning, allt som hör till vardagen och livet.
Kram💕
Liselott

Min katt Holly, rasen ragdoll.