Fatigue!

Det var märklig känsla efter den första behandlingen, kroppen var helt slutkörd. Jag orkade knappt sitta upp, låg mycket den veckan. Kommer det att bli bättre eller kommer det att vara så här? Låg kvar i sängen länge på morgonen. Orkade knappt duscha, tur att det finns pall att sitta på för det var skönt att sitta där medans vatten rinner ner på kroppen. Kroppen var så trött men huvudet ville göra saker och var pigg, märklig känsla. Men jag var även trött psykiskt för det var mycket att jobba med men just den perioden var det mer kroppen. Att orka ta sig genom dagen och bara ta hand om sig själv. Det var bara tillåta att det är så just nu och att det kommer att bli bättre. Som bara gå i trappor var tungt och kroppen kändes så tung då. Så här efterhand kan jag inte förstå att jag orkade åka på kristen konferens i Kungälv en hel dag, dagen efter jag fått cytotatiska i fem dagar. Men jag ville åka och kämpade på, och det gick bra. 

Det var lite bättre efter de andra behandlingar det var som kroppen vande sig viss dessa gifter, fast min kropp fick jobba hårt och det fanns en ständig trötthet som släpade efter. Det var ibland jag var riktigt less på detta, fick bara hålla ut och bita ihop. Och hoppas att det blir bättre. Det fanns bättre dagar då och då och jag orkade hitta på lite grejer för att fylla på med positiv energi. Det blev bättre småningom och jag har återhämtat fysiskt och pysiskt. Och är fri från cancer:)

Är lite osäker men jag kan nog känna av en viss trötthet, berodde vad jag gör. Gott att man inte har så mycket biverkningar kvar efter två år senare, förutom pigmentfläckar på nacken och andra små ställen på kroppen.

Här kommer en text om trötthet från Cancerfonden.

Trötthet (”fatigue”) vid cancer

Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av en särskild trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns. Den här tröttheten som har samband med sjukdomen och cancerbehandlingarna har ett särskilt namn: fatigue.

Fatigue är ett mycket vanligt symtom vid cancer. Man kan sova en hel natt och vara precis lika trött när man vaknar som vid sängdags. Det kan kännas helt oöverstigligt att gå uppför en trappa. Man orkar inte med vanliga hushållsbestyr eller andra vardagssysslor. Det kan vara totalt omöjligt att koncentrera sig på ett samtal. Det är inte säkert att det ens finns energi för aktiviteter som man älskar. Man kan känna en vilja att göra olika saker, men tröttheten gör det omöjligt.

Nästan alla cancerpatienter upplever fatigue i någon grad i samband med diagnos och behandling. Fatigue kan dessutom kvarstå lång tid efter att behandlingen avslutats. Studier visar att en del lever med fatigue många år efteråt.

Vad orsakar fatigue?

Fatigue orsakas av att många faktorer samverkar och ibland skapar onda cirklar. Här är några av dessa faktorer:

• Cancersjukdomar kan påverka kroppens ämnesomsättning så att energiinnehållet i maten förbränns snabbare eller inte kan tillgodogöras fullt ut i kroppen. Det kan leda till att man går ned i vikt och/eller tappar ork.
• Oro liksom illamående på grund av sjukdom och behandlingar kan göra att man förlorar aptiten samt äter och sover sämre. Man får inte i sig den näring och energi som behövs och blir mer kraftlös. Sömnsvårigheter bidrar också till att man får svårare att hantera oron, vilket leder till en ond cirkel.
• Symtom och behandlingar kan göra att man rör på sig mindre än man brukar. Många orkar inte träna som vanligt. Även detta kan bidra till ökad trötthet.
• Cancercellernas aktivitet påverkar kroppens immunförsvar och kan skapa en obalans i systemet så att det frisätts mer än normalt av en typ av ämnen som kallas cytokiner vilket kan kan bidra till fatigue.
• Cancer och cancerbehandlingar kan orsaka blodbrist, anemi, som gör att man orkar mindre.
• Cancerbehandlingar har ofta trötthet som en biverkan.
• Cancerrelaterad smärta och illamående bidrar på flera sätt till fatigue. Exempelvis störs ofta sömnrytmen.
• De psykiska påfrestningarna bidrar också. Depression i samband med cancer har också samband med fatigue, med liknande symptom. Fatigue i sig kan också leda till depression i och med att man inte orkar göra saker som vanligtvis ger mening i livet.              (Cancerfondens text)

Modet att gå in i mörket!

Tomas Sjödin skriver bra texter om vardagen och livet. Livet är både mörker och ljus. När det blir mörkt får man ha mod att våga gå in där med hoppet att det kommer småningom att bli ljust igen. Och mod att vara i mörkret ett tag och tro att det kommer att bli ljust. Och tro på att Jesus finns där vid min sida fast det inte känns så. När jag var sjuk i cancer var det inget annat än klara av det och ta det som det kommer, man har inget val för jag kan inte ta bort det för att det finns där i min kropp. Man får försöka acceptera att det är så det är just nu. Mod och styrka att acceptera som det är. Lita på att det ljusnar! 

Tomas Sjödin: "Lita på att det ljusnar"

"Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar"

Det finns en toalett i korridoren på jobbet som är en övning i tillit. Den fick för något år sedan en lättare uppsnyggning och i samband med det också ny belysning. Det är armaturen som är utmaningen. Den tänds och släcks med någon form av sensor som känner av när man kommer in i rummet. Det gör den också, men en liten, liten stund för sent för att det skall kännas bekvämt. 

Jag har mitt arbetsrum så till att jag ser både dörren och rörelsemönstret hos de besökande som behöver använda faciliteterna. De går in, men hittar ingen lysknapp på insidan, kommer ut, letar efter lysknappen på utsidan men hittar den inte där heller. Sedan går de – mycket tvekande - in igen, stannar i dörröppningen och ser ännu mer osäkra ut. Det är i det läget jag brukar ropa från mitt rum: "Gå in bara, det tänds med tiden". 

Den upprepade ögonblicksbilden är omöjlig att avstå för en som skriver krönikor på denna plats i Göteborgs-Posten. Situationen är alltför bekant för att man skall kunna motstå frestelsen att sätta den i ett större sammanhang. Den rör alla de tillfällen i våra liv då ljuset inte tänds i tid, då mörkret är det enda man ser.  
Och jag är i gott sällskap just här. Tomas Tranströmer har samma tanke i en av sina mest kända och älskade dikter, Schubertiana. Där skriver han om att det är så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden. "Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret".

Alltför ofta tvingas man inse att livsvandringen inte består av en rad val där man i lugn och ro kan fundera över vilken väg som är den rätta och bästa. Förr eller senare kommer vi till de passager där ljuset av någon anledning släcks och det kommande steget är allt annat än givet. Det finns ingen lysknapp vare sig på insidan eller utsidan. Att gå vidare kräver ett mod man inte känner sig äga. Den som varit eller är här, vet. Men hos Tranströmer finns inte bara det plötsligt mörklagda trapphuset. Där finns också den ledstång som i överförd mening kan vara Gud, men också någon av alla oss andra. För det är här vi kommer in, vi som har varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Vi är många, och vi är inte några experter på mörkerseende. Det enda vi egentligen har att ge är vår erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för den som just då ingen ljusning ser. 

Det är då vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna. Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges. 
Eller som jag hörde mig själv säga när en nyfunnen vän stod i den där dörröppningen på jobbet och såg konfunderad ut: Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar.

Tomas Sjödin

Kramar Liselott <3

Tack!

I söndags var jag i kyrkan och temat var tacksägelse - lovsång. Vi har så mycket att vara tacksam för, livet och små ting i vardagen. När jag var sjuk hade svårt att se tacksamhet för livet och vardagen, hade fullt upp att ta hand om mig själv och klara av vardagen, en dag i sänder. 

Konstig nog är jag tacksam för att jag fick rätt sort cancer som svarar bra på behandlingar. Min första diagnos var sällsynt cancer och läkaren skrev i journalen att de skulle försöka men det var inte säkert att det skulle gå. Redan  efter första behandlingen kände jag stor skillnad i buken, blev mjukare i magen och känner inte av tumören längre när jag ligger på magen. Till och med läkaren var nog förvånade för hon hämtade en annan kollega, skulle då få mina andra behandling, en annan sort cytostatika. Bön och cytostatika är bra kombo;)

Fick senare en annan diagnos, germinallcellstumör dysgerminom, visserligen är denna också ovanlig, det är nog ca 1-3 på miljonen som får det, dysgerminom. Men den är botningsbar och som kan liknas vid teskilcancer. 

Jag är nog tacksam att inte få veta allt. När jag låg inne på sjukhuset för infektion så läste jag journalen två år senare att läkaren kollade om det var metastaser i skelettet och i lymfarna. Men det fanns inget tack o lov.

Jag är tacksam att jag får leva, vakna ännu en dag, att jag har en go familj, för mina underbara syskonbarn, mina vänner, de vardagliga tingen och att Guds nåd är ny varje morgon.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som har mer än moders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

En psalm av Lina Sandell

Kramar 

Liselott 

Tiden efter cancer och tron!

När jag tänker tillbaka hur det har varit under tiden jag var sjuk och tiden efteråt. Nästan exakt för två år sen jag började jobba som diakon igen efter behandlingar och operation. Jag kommer ihåg att jag tänkte vad kommer att hända nu, hur ska jag klara av vardagen igen. Konstig nog kändes det konstigt att man inte längre behöver åka regelbunden sjukhuset eller vårdcentralen för att ta prover osv. och åka till sjukhuset för att få blod och trombocyter eller få behandlingar. Men samtidigt kändes det skönt att komma tillbaka till vardagen och slippa att vara på sjukhuset, och tillbaka till min egna lägenhet. Men jag hittade aldrig riktigt tillbaka till vardagen och glädjen i mitt liv. Jag orkade inte få ett socialt där jag bodde tidigare för att jag mådde inte bra psykiskt, jag orkade inte helt enkelt med det. Det var tufft att gå upp på morgonen men det gick trots allt.

Jag funderade fram och tillbaka hur jag skulle göra för man vill ju en ekonomiskt trygghet i vardagen, jag hade ju en fast anställning. Jag bollade fram och tillbaka med min kurator och även pratade om min "cancerresan". Jag bestämde för mig att jag ska gå tillbaka till förskolan och det beslutet tog för att jag skulle må bra igen, och för min egen skull inte för någon annan. Man måste våga chansa om man ska göra en förändring. Jag tror att det kommer att lösa sig på något sätt och det har det gjort. Diakon kommer jag alltid vara och några gånger får jag gå in som diakon i min församling för assistera vid mässan, fint att få göra det. Vem vet någon i framtiden kanske jag kommer att jobba som diakon igen. Denna sommaren har varit fylld av glädje och jag mår mycket bättre med min tillvaro och är mycket gladare i min själ. Och har även blivit av med min porta-cath nu i våras, ännu ett steg åt rätt riktning. 

Jag varit kristen i många år och för mig har det varit en trygghet i livet. När jag var sjuk var det tryggt att veta att den församling där jag jobbade bad för mig och även min gamla hem församling, Apelvikshöjd bad för mig också, där finnes en omsorg. Det kändes gott att veta när jag själv inte orkade be. När jag fick veta att jag hade fått cancer var jag så arg på Gud över att det hade hänt mig, ta bort det....

Det var ett kort stund jag trodde att Gud straffade mig men gjorde Han inte för jag tror inte på en straffade Gud utan en Gud som är med i både glädje och sorg. Det fanns stunder när jag kände att Jesus var med mig och även stunder då jag undrade varför han inte vara med mig.
Jag åkte till kyrkan när jag kände att jag orkade och det kändes gott att vara där den stunden fast jag var trött och sliten, ibland hade jag ont. Prästen haffade mig och frågade hur det var, berättade kort vad som hade hänt och fick förbön, fick även inför operationen och det kändes oerhört gott. Jag var rädd hur det skulle gå med behandlingar, om det fungerar och inför operationen men jag var väldigt lugn, en av mina goda egenskaper som jag är tacksam att jag har inför för svåra situationer i livet och vardagen, ta det som det kommer för det blir sällan som har tänkt sig. Också en förtröstan att Jesus var med mig i detta gjorde nog att jag höll mig lugn.

En dikt av Christina Lövenstam

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Nu hoppas jag att cancer ska hålla sig borta. Att få cancer är ren otur enligt mig, det finns de som får cancer trots att de har levt väldigt hälsosamt liv.

                                                                   Kramar Liselott

Hola!

Det var ju ett tag sen jag skrev något på bloggen. Mycket har hänt under några månader. Jag har avslutat mitt jobb i juli för studier till förskollärare. Jag har flyttat ner till Halland igen och kommit iordning i min nya lägenhet och trivs väldigt bra. Känns väldigt bra:) Har passat på att umgås med familj och vänner under sommaren. Har varit i Spanien några dagar hos en god vän och hennes familj. Riktig härliga dagar med sol och havet. Även hunnit med en marknad och väldigt stort köpcentra Zenia. 

Ett nytt kapitel i mitt liv väntar och det är bara positiv. Det här kommer bara bli så bra för mig, att ha mina nära och kära i närheten igen och känna livs glädjen flöda i mig igen. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig men kan göra nåt bra av det💕 Kramar

Flytt!

Håller på att packa som smått inför flytten till Veddige. Jag tror att det kommer att bli bra för mig att komma tillbaka till mina hemtrakter igen. Jag måste våga att flytta trots att jag inte vet om jag kommer in på utbildningen som jag har sökt. Men jag tror att allting löser sig till sist på något vis. Man måste våga chansa här i livet och våga förändra sitt liv för att må bra. Visst kommer jag sakna några av mina arbetskamrater och vackra platsen Sjövik men jag tror att det kommer bli så bra. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Men man kan förändra det så att det blir till bättre för det är mitt liv och jag måste ta steget.

Till min nya lägenhet valde jag denna vackra fondtapet.

Holly undrar nog vad som håller på hända.

 

Kramar💕

Cytostatika!

Det finns en mängd olika sorters cytotatiska till de olika sorters cancer. Första diagnosen visade att det var en sällsynt cancer så jag skulle få en behandling på tisdagar, den var gjord av enbär. Kommer inte ihåg vad den heter. Jag fick ha på mig en ismössa för minska hårförlusten. Men den behandlingen hann jag bara få en gång för sen fick jag rejäl infektion och blev inlagd två veckor. 

Den andra diagnosen visade att jag hade fått germinall cellstumör, dysgerminom. 

Då fick jag istället denna Bleomycin, Etoposid, Karboplatin den första omgången. En av cyto kunde jag bara få tio gånger. Jag fick vara inlagd i fem dagar och fick cyto varje dag under ca 6 timmar. Jag mådde hyfsat bra under tiden jag fick behandling. Första veckan efteråt var jag stort sett nästan sängliggande och kunde inte göra så mycket. Lite ofint men jag kräktes två gånger. Andra veckan var det bättre. Sen var dags för liten behandling och då fick den bara nån timme. Tredje veckan var ännu bättre. Sen var det dags igen för stora behandlingen under fem dagar.

Till slut kunde jag inte få denna cyto längre utan blev istället denna kompo Etoposid, Cisplatin, Ifosfamid, Mesna. Då fick även denna gången vara inlagd i fem dagar och behandlingen var längre ca 10 timmar. Här fick jag koll hur mycket jag kissade och hur mycket jag drack. Blåsan kunde påverkas av cyto. Och de sa att jag skulle säga till om jag fick hallucinationer, det fick jag aldrig. 

Jag tyckte var bra att inte läsa all biverkning man kunde få men jag läste efteråt, oj säger jag bara. Om du är nyfiken kan man kolla på faser. Jag tog biverkning som de kom och frågade de goa sjuksköterskorna. De biverkningar jag fick var trötthet, illamående, pigment förändringar, tappade all hår på kroppen, tappade naglarna, huden flagnade på händerna, ömma fingertoppar, orkeslöshet och värderna går neråt för sen jobba uppåt igen.

Jag fick åka till vårdcentralen och ta prover med jämna mellanrum för att koll på värderna, de vita blodkropparna och trombocyterna osv. Ju mer cyto jag fick ju längre tid tog det för kroppen att återhämta sig så värderna blir bra igen. Jag fick ta nivestim sprutor under några dagar för att hjälpa benmärgen bilda nya blodceller, stort sett efter varje behandling. Jag hade tur med att få infektioner, fick det två gånger och då fick vara inlagd för få antibiotika i dropp. När jag hade väldigt dåligt immunförsvar vara det bara att stanna hemma och fick ha en egen toalett hemma hos mamma. Så fort man fick feber var det bara att ringa och åka in till sjukhuset. Det som lurar mest är ju mina egna bakterier. Trots allt så gick det bra. 

En bild på när jag fick behandling och efter frisör besöket då håret rakades av.

Kramar till dig med kärlek💕

Tacksam!

Jag fick blodtransfusion många gånger under tiden jag var sjuk i cancer. Visst var det läskigt med påse med blod från någon människa där ute och som gick in till min kropp genom en tunn slang, men det gjorde gott för kroppen och jag blev mycket piggare. Fick det när jag hade rejäl infektion i kroppen, efter varje behandling för det tog hårt på kroppen och även efter operationen. Som lägst hade jag nog 70-80, normalt som kvinna ska man ligga på 110-120. Är väldigt tacksam att det finns blodgivare i vårt land. Fick även trombocyter några gånger. En gång låg jag inne på Sahlgrenska för jag hade en infektion för jag hade inget immunförsvar. Och de letade efter orsaken. Läkaren blev orolig för hon såg mina fläckar på hunden och trodde det var blåmärken men lugnade ner henne sa det var pigmentfläckar efter cellgifterna. Som det kan bli.

Blodet består av:

• Röda blodkroppar (erytrocyter) som innehåller hemoglobin. Hemoglobinet transporterar syret från lungorna. Det innehåller också järn.
• Vita blodkroppar (leukocyter) som deltar i kroppens försvar mot infektioner och i bildandet av antikroppar.
• Trombocyter, som också kallas blodplättar. De medverkar till att blodet koagulerar (stelnar).
• Plasma, som består av salter, vatten och äggviteämnen.

https://geblod.nu

Kramar Liselott💕

Glad påsk!

Påsken är en stor högtid i kyrkan och väldigt härligt tycker jag. Här kommer en berättelse om en pojke som jag tror är sann som återkommer med olika namn. Väldigt härlig och fin berättelse och om det centrala i påskens budskap. 

Philip föddes med Downs syndrom. Han var ett snällt barn. Lycklig tycktes det...men han blev mer och mer medveten om skillnaden mellan honom och andra barn. Philip gick troget, varje söndag, till söndagsskolan. Han gick i tredje klass tillsammans med nio andra 8-åringar. Du känner till 8-åringar...Philip med sitt avvikande beteende var inte helt accepterad. Deras lärare var känsliga för Philips situation och hjälpte gruppen att älska varandra, så gott de kunde, under dessa förhållanden. De läste och lärde sig, de skrattade, de lekte tillsammans. De brydde sig verkligen om varandra, även om 8-åringar inte så ofta säger högt att de bryr sig om varandra. Men..det fanns ett undantag. Philip var inte riktigt en del av gruppen. Philip valde inte, han ville inte vara annorlunda. Han bara var det...det var så det var.. En av hans lärare hade en underbar idé om vad hans klass skulle göra söndagen innan Påsk (1997). Han ordnade fram 10 stora påskägg. Barnen blev helt till sig när han kom in och delade ut ett till var och en. Det var en vacker vårdag och uppgiften varje barn fick var att gå ut och hitta en symbol för ett NYTT LIV, lägga den i ägget och komma tillbaka med alltihop till klassrummet. De skulle sedan öppna äggen och dela med sig av alla "nytt liv symboler" och visa dem, en och en. De blev alldeles vilda av glädje. De sprang som yra höns ute på gården, samlade sina symboler och sprang tillbaka till klassrummet.
De la alla äggen på ett bord, och så började läraren öppna dem. Alla eleverna samlades runt bordet. Han öppnade ett ägg och hittade en blomma och alla "åh-ade" Han öppnade en annan och fann en liten fjäril. "Vad vackert", sa flickorna, eftersom det är svårt för en 8-årig pojke att säga så..Läraren öppnade ett till och den innehöll en sten och som 3:djeklassare gör så skrattade några, medans andra sa: "Det är idiotiskt! Hur kan en sten vara nytt liv?" Men den smarta lilla pojken som hade lagt dit den sa: "Det är min och jag visste att alla ni skulle ta blommor, fjärilar, löv och såna saker. Därför tog jag en sten, för jag ville vara annorlunda och för mig är det ett nytt liv." Alla skrattade.
Läraren sa något om visdomen hos 8-åringen och öppnade nästa ägg. Det fanns inget inuti. Barnen ropade, som 8-åringar gör: "Det är orättvist, det är korkat! Någon gjorde inte rätt!" Läraren kände att någon drog i hans tröja och han tittade ner." Det är mitt" sa Philip, "Det är mitt" 
Och barnen sa:"Du gör aldrig någonting rätt Philip, det finns ju inget i ägget!" "Jag gjorde visst rätt", sa Philip. "Jag gjorde det visst rätt. Graven var ju tom!"
Det blev alldeles tyst i klassrummet..en väldigt tät tystnad..Och för er som inte tror på mirakel, vill jag berätta att det just där, hände det ett mirakel denna dag. Med ens förstpd alla barnen det..graven var ju TOM. Philip hade rätt..det var symbolen för ett NYTT LIV! Från den stunden blev det annorlunda. Philip blev plötsligt en del av gruppen med 8-åriga barn. De släppte in honom. Han blev mycket omtyckt..alla insåg att Philip var en klok pojk.
Philip dog den sommaren (1997). Hans familj hade vetat sen han föddes att han inte skulle få leva sitt liv fullt ut. Philip hade många "fel" i sin kropp..Och så, sent i Juli, avled Philip av en infektion som barn normalt snabbt skulle bli frisk ifrån. På hans minnesgudstjänst marscherade 9 st. 8 - åringar fram till kistan tillsammans med sin söndagsskolelärare och på kistan la dom ett stort tomt ägg. Symbolen för ett NYTT LIV! 

Det var Philips symbol för ett nytt liv och det kan också bli din. Det är vad påsken handlar om att Jesus är uppstånden och graven är tom, nytt liv spirar igen. Så är det med våren då allting ser dött ut och för att åter igen spira till liv igen, knoppar på träden och blommor som börjar slå ut igen i dess skönhet. Det är så vackert och så är det med livet, det är vackert och har en mening för att just du finns till. 

Glad påsk och kramar💕

Plåster!

Hej kära du! 

Skulle man plåstra om själen och det inre så skulle det nog se ut så här. 

Visst kommer det svåra grejer i ens liv och att man får resa på sig igen med ny visdom om livet. Livet blir sällan som man har tänkt. Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli sjuk i cancer och att det kom att röra om i mitt liv. Men cancern kom in mitt liv och fick acceptera det och kämpa. Och jag fick bli frisk som jag är tacksam för. Visst får man sår på själen som behöver omsorg för läka och kvar finns det ärr.

Avslutar med kloka ord från Marie! Så sant och håller med.

Att vara stark är inte att aldrig falla,

att alltid veta eller att alltid kunna.

Att vara stark är inte att alltid orka skratta,

att hoppa högst eller att vilja mest.

Att vara stark är inte att lyfta tyngst,

att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,

att acceptera dess kraft och ta del av den.

Att falla till botten,

slå sig hårt men alltid komma igen.

Att vara stark är att våga hoppas

när ens tro är som svagast.

Att vara stark är att se ett ljus i mörkret

och alltid kämpa för att nå dit..

Av: Marie Fredriksson

Kramar med kärlek💕

Hej på dig som läser min blogg!

Jag hittade för ett tag sen en bra artikel om att hitta sig själv. Det är konst att lära känna sig själv. Har aldrig varit så förtjust i självhjälpsböcker, går hellre till person som man kan prata med och som kan hjälpa en. 

Nu så ska jag ta tag i mitt liv och min vardag. Sen jag kom tillbaka till vardagen och jobbet efter fighten med cancern, så har jag inte trivs socialt eftersom jag inte hann få ett socialt liv innan jag blev sjuk på den nya orten. Jag vill ner till Halland där jag har allt. Ska söka till förskollärare utbildningen och flytta ner till Halland förhoppningvis och det känns riktigt bra så att jag får må bra igen och känna lite mer glädje i mitt liv. 

Kramar till er med kärlek och styrka

💕💗💕

Om den svåra konsten att lära känna sig själv

Ilse Sand (översättning Maria Store): ”Hitta nya vägar i känslornas labyrint” (Libris)

av Rolf Knutsson

 24 september 2013

Kultur

Det vimlar av självhjälpsböcker. Ofta undrar jag över deras möjligheter att påverka och förändra. Att läsa råden och lära av dem, men framför allt att förstå dem, det vill säga sin egen problematik, är ofta vanskligt. Men naturligtvis är det möjligt, även om en direktkontakt med en yrkesmänniska i allmänhet sannolikt tränger djupare och gör problematiken synligare. Men det är inte alla förunnat att vare sig ha råd eller möjlighet att vända sig till en professionell terapeut.

Ilse Sand är psykoterapeut och präst. Hon är en omtyckt och erfaren föreläsare i sitt hemland Danmark. Hon har tidigare utkommit med flera böcker. På svenska boken ”Älska dig själv – en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar”. Det man i dagligt tal kallar HSP, highly sensitive person. En problematik som man alltmer börjat skriva och tala om.

Mycket som Ilse Sand skriver om i den nya boken har egentligen samma innehåll som den tidigare och det är inte konstigt. För vem är inte särskilt känslig i någon eller några av livets alla stora och komplexa problem.

Här några rubriker ur den nya boken: ”Undvik onödiga konflikter”, ”Säg vad du vill och vad du önskar dig”, ”Vänd din avundsjuka till något konstruktivt”, ”Lär känna din rädsla”, ”Härda ut när känslorna blir starka”, ”Låt dig fångas av glädjen”, ”Investera i dina relationer” och ”Dra ner på förklaringar och utveckla din självbild”.

Allt förefaller så självklart egentligen. Ilse Sand skriver: ”Det är sällan klokt att skrida till handling när en känsla når sin maximala styrka…Att härda ut i stället för att göra något överilat är något du kan öva dig på”. Liksom det mesta man övat in föreslår hon att man ska bryta tanken och göra något annat. Ta ett varmt bad, krama om dig själv, be en bön är några förslag.

Självklart måste vi jobba med oss själva och försöka hitta vägar ur konflikter och rädslor. När oron blir för stor, för en normal reaktion har vi en tendens att överdriva och komplicera. Ilse Sand föreslår att vi ska göra en lista med plus och minus för att vi själva ska förstå.

Brist på glädje, trots att den finns runt hörnet, kan vara svår att hitta. Helst vill man dra täcket över sig och somna in för gott, men i stället för att göra det, kanske den första hjälpen står alldeles bredvid dig. Gillar du naturen gå ut i den, gillar du att läsa, läs om någon av dina favoriter, känner du någon som alltid gör dig glad ring henne eller honom. Efteråt uppstår en slags nöjdhetskänsla med dig själv. På samma sätt som när du gjort något bra på jobbet eller i förhållande till några medmänniskor.

Ofta vet vi inte vad vi längtar efter, eller vad det är vi saknar. Det känns bara tomt. Det är svårt att veta vad som är fel, men det gäller att överleva mitt i krisen. Det finns två sätt skriver Ilse Sand: att antingen och återigen rikta tankarna mot något positivt, eller att gå in i det som gör dig ledsen och försöka förstå vad som händer i dig. Det är bra att göra båda delarna och hitta ditt eget flexibla sätt att vara i sorgen, så att du omväxlande går emot den och in i den. Ilse Sand citerar den grekiske filosofen Aristoteles:

Att vara vis är att lära känna sig själv,

att veta vem man är

och utveckla den inneboende kraft

som gör en till en enastående människa.

Ilse Sand föreslår oss också att skriva ett avskedsbrev. Ett brev som aldrig sänds, men som hjälper till att reda ut de problem man brottas med. Det kan vara något ouppklarat i en kärleksrelation eller i förhållande till en nära släkting, men också andra val som inte fungerat tillfredställande. Det gäller att förstå sig själv och det tar tid. Det är det Ilse Sands bok Hitta nya vägar i känslornas labyrint”, framförallt handlar om.

Ilse Sand är psykoterapeut och präst. Hon är en omtyckt och erfaren föreläsare i sitt hemland Danmark. Hon har specialiserat sig på HSP, särskilt känsliga personer.

"någon gång"

Mycket tänkvärda rader från en mycket klok man;

Tomas Sjödin undrar när ”någon gång” egentligen infaller...

Jag kommer på mig själv med att alldeles för ofta avsluta spontana möten med meningar som ”Vi måste träffas snart!” eller ”Vi måste ses någon gång!” Nu undrar jag när detta ”någon gång” egentligen infaller? Tusen andra saker skjuter in sig emellan och förpassar de där mötena till obestämd framtid.

Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är ”någon gång” alltid inom räckhåll.

Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: Allt tvärsäkert är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar.

Och så undrar jag: varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Och så bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.

För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying”.

Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet och ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända.

Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter.

Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken Regrets of the dying (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:

Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar

Jag ångrar att jag jobbade så mycket

Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på egna känslor

Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner

Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare

Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö. Men det kan vara mödan värt att ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med meningar som ”Vi måste ses någon gång”. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning.

Någon gång kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in det i sin kalender.

Tomas Sjödin

Kramar Liselott

Nytt år!

Oj, vad tiden har sprungit iväg;) har glömt att blogga lite!

Har varit ledig i hela två veckor, riktigt skönt. Har tillbringat min lediga dagar nere i Halland där min föräldrar och mina systrar bor. Det har varit någonting varje dag, träffat systrarna och mina goa syskonbarnen, har passat dem. Träffat vänner på fika och nyårsfest. Har fått låna ett rum hos mamma under tiden jag varit där. Det har varit fina helger med familjen och vänner. Jag är riktigt nöjd och glad.

Nu börjar vardagen igen med jobb och nytt år med nya tag och nya möjligheter.

Kramar med kärlek<3