Tiden efter cancer och tron!

När jag tänker tillbaka hur det har varit under tiden jag var sjuk och tiden efteråt. Nästan exakt för två år sen jag började jobba som diakon igen efter behandlingar och operation. Jag kommer ihåg att jag tänkte vad kommer att hända nu, hur ska jag klara av vardagen igen. Konstig nog kändes det konstigt att man inte längre behöver åka regelbunden sjukhuset eller vårdcentralen för att ta prover osv. och åka till sjukhuset för att få blod och trombocyter eller få behandlingar. Men samtidigt kändes det skönt att komma tillbaka till vardagen och slippa att vara på sjukhuset, och tillbaka till min egna lägenhet. Men jag hittade aldrig riktigt tillbaka till vardagen och glädjen i mitt liv. Jag orkade inte få ett socialt där jag bodde tidigare för att jag mådde inte bra psykiskt, jag orkade inte helt enkelt med det. Det var tufft att gå upp på morgonen men det gick trots allt.

Jag funderade fram och tillbaka hur jag skulle göra för man vill ju en ekonomiskt trygghet i vardagen, jag hade ju en fast anställning. Jag bollade fram och tillbaka med min kurator och även pratade om min "cancerresan". Jag bestämde för mig att jag ska gå tillbaka till förskolan och det beslutet tog för att jag skulle må bra igen, och för min egen skull inte för någon annan. Man måste våga chansa om man ska göra en förändring. Jag tror att det kommer att lösa sig på något sätt och det har det gjort. Diakon kommer jag alltid vara och några gånger får jag gå in som diakon i min församling för assistera vid mässan, fint att få göra det. Vem vet någon i framtiden kanske jag kommer att jobba som diakon igen. Denna sommaren har varit fylld av glädje och jag mår mycket bättre med min tillvaro och är mycket gladare i min själ. Och har även blivit av med min porta-cath nu i våras, ännu ett steg åt rätt riktning. 

Jag varit kristen i många år och för mig har det varit en trygghet i livet. När jag var sjuk var det tryggt att veta att den församling där jag jobbade bad för mig och även min gamla hem församling, Apelvikshöjd bad för mig också, där finnes en omsorg. Det kändes gott att veta när jag själv inte orkade be. När jag fick veta att jag hade fått cancer var jag så arg på Gud över att det hade hänt mig, ta bort det....

Det var ett kort stund jag trodde att Gud straffade mig men gjorde Han inte för jag tror inte på en straffade Gud utan en Gud som är med i både glädje och sorg. Det fanns stunder när jag kände att Jesus var med mig och även stunder då jag undrade varför han inte vara med mig.
Jag åkte till kyrkan när jag kände att jag orkade och det kändes gott att vara där den stunden fast jag var trött och sliten, ibland hade jag ont. Prästen haffade mig och frågade hur det var, berättade kort vad som hade hänt och fick förbön, fick även inför operationen och det kändes oerhört gott. Jag var rädd hur det skulle gå med behandlingar, om det fungerar och inför operationen men jag var väldigt lugn, en av mina goda egenskaper som jag är tacksam att jag har inför för svåra situationer i livet och vardagen, ta det som det kommer för det blir sällan som har tänkt sig. Också en förtröstan att Jesus var med mig i detta gjorde nog att jag höll mig lugn.

En dikt av Christina Lövenstam

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Nu hoppas jag att cancer ska hålla sig borta. Att få cancer är ren otur enligt mig, det finns de som får cancer trots att de har levt väldigt hälsosamt liv.

                                                                   Kramar Liselott