Livet gång!

Hej igen!
Hoppsan, var med i Hallands nyheter om min väg i livet. Och här kommer den fast det var ju ca tre veckor sen;)

Sjukdomen stärkte hennes tro
Veddige: Liselott Johansson är fri från cancern
För en kort stund tvivlade hon, men övertygelsen kom snart tillbaka.– Min Gud är ingen som straffar, säger diakon Liselott Johansson som överlevde cancern.
Det är svårt att ta in allt som den lugna, balanserade kvinna som tar emot hemma i lä- genheten i Veddige har gått igenom. Vid 37 års ålder har hon redan gått sin tuffaste match någonsin. Håret var kortklippt redan innan sjukdomen, för så trivs hon bäst, men att fransar och ögonbryn skulle falla av var Liselott Johansson inte beredd på.
– När mina ögonbryn började växa ut igen efter cellgiftsbehandlingen gick jag runt och kände på dem hela tiden.
Det var i februari 2014 som cancern slog till och förändrade livet för den då 33-åriga Veddigetjejen Liselott Johansson. Redan året innan hade hon känt av magsmärtor, som hon så här i efterhand gissar var början på det sjukdomsförlopp som sedan följde.
– Läkarna såg något men trodde först att det var myom, jag var inte orolig utan tänkte inte så mycket mer på det. Det var först vid halvårskontrollen som de såg att det hade vuxit, säger Liselott Johansson.
Vid den här tiden var Liselott anställd vid sin första tjänst som diakon i Gråbo. Plötsligt

fick hon finna sig i att pendla mellan sitt arbete med att hjälpa utsatta och ensamma människor i Stora Lundby-Östad pastorat och Sahlgrenska sjukhuset, för oändliga pro- ver och undersökningar. Att sjukskriva sig var inte att tänka på. – Det borde nog ha varit det, men jag hade skygglapparna uppe och bara körde på. Efter att till en början ha varit rådvilla och diagnostiserat Liselott med en form av säll- synt livmoderhalscancer landade läkarutlåtandet till slut i germinalcellstumörer. Mot- svarande männens testikelcancer. Eftersom en av tumörerna satt så nära kroppspulså- dern var en operation i det här stadiet inte att tänka på. Cellgiftsbehandlingen som följ- de var av det tuffaste slaget. – Efter första behandlingen mådde jag skit rent ut sagt. Jag tappade naglarna och allt hår på kroppen. Det var inte så jobbigt när jag väl bestämde mig för att raka av håret på huvudet, det jobbigaste var när jag duschade och fick en massa hår i handen. Och att se allt hår på huvudkudden, säger Liselott Johansson. Under tiden som behandlingen pågick bodde Liselott hemma hos sin mamma i Veddige. Fullständigt utmattad som hon var, är det ändå inte sig själv hon tänker på i första hand när hon blickar bakåt. – Det måste vara väldigt jobbigt för en förälder att se sitt barn så sjukt. Själv har Liselott inga barn och kommer efter sjukdomen heller aldrig att kunna få några. När läkarna opererade bort de döda resterna av tumörerna tog de det säkra före det osäkra och plockade även bort livmoder och äggstockar. Ibland känner Liselott ett

stygn av sorg när hon ser andra föräldrar tillsammans med sina barn, men på det stora hela har hon accepterat sin situation. – Jag fick veta dagen innan operationen vad som skulle ske och i det läget var min enda önskan att få bli frisk. Det känns faktiskt helt okej idag också, och jag har ju mina syskonbarn. Sedan tre år tillbaka är Lise- lott friskförklarad. Hon jobbar heltid som diakon i Susedalens församling i Falkenbergs pastorat och bor i en nyrenoverad lägenhet i Veddige. Hon känner sig stärkt i sin tro genom att hon tvingades bygga upp den på nytt när hon så småningom tillfrisknade. – När jag var som sjukast orkade jag varken be eller läsa Bibeln. Jag ville inte heller och i början var jag arg på Gud för jag trodde att han straffade mig. Tvivel är på sätt och vis positivt, det gör att man blir starkare i sin tro. Det egna kallet och vägen till nuvarande yrket kom tidigt. Först genom kyrkans barn- timmar i lågstadiet och senare som konfirmand och aktiv i kyrkans ungdomsverksam- het i Varberg. Den kristna tron kommer inte från familjen utan bottnar i egen nyfikenhet och längtan. – Jag har alltid tänkt att det måste finnas något som är större än mig själv. När jag kom till ungdomsgruppen i Varberg möttes jag av frid. Jesus var där, han var närvarande och han var min vän. Idag tar Liselott en dag i taget. Hon värdesätter sina vänner och sin familj och är tack-

sam för alla de som bad för henne under den svåra sjukdomstiden. De tidigare arbets- kamraterna i Gråbo och församlingsmedlemmarna i Apelvikshöjds kyrka i Varberg som fick henne att känna att hon blev buren när hon inte orkade själv. Hennes motto är en- kelt men tänkvärt.

– Att bara leva här och nu. Cecilia Ekhage
Sjukdomen stärkte hennes tro

Vila att vara med Gud!

Vila att vara med Gud!

Jag hoppas att ni har haft en fin sommar och vila. Vilken sommar vi fick på gott och ont. När jag hade semester passade jag på att läsa en av Tomas Sjödin böcker, Det händer när du vilar.

Det händer när du vilar är en hyllning till sofflocket, till livets tempoväxlingar och till den vila som kan fyllas av vänner, måltider och fest. Är det kanske dags att damma av vår äldsta och mest beprövade veckorytm och återupptäcka vilodagen? Skriver Tomas i sin bok.

När jag var Israel för några år sen fick man vara med om Sabbaten som är en del av vardagsrytmen för många judar. Det är hjärtslaget som sedan skapelsen morgon., urgammal livsrytm. ”Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete” 2 Mos 20:9-10. Ett budskap även till oss kristna. En gammal kunskap som vi har förlorat och behöver återvinna. Också en påminnelse att Guds löfte håller och är för evigt.

Jag kommer ihåg min morfar som att alltid tog en tupplur efter maten, där låg han i soffan och snarkade. Man kanske inte behöver ta en tupplur men att koppla av och fylla på hos sin Fader. För mig är vila att släppa taget för en stund och låta livet komma till sig. Och vila som är återkommande och en del av vardagen. Även Jesus ville dra sig tillbaka och vara med sin Fader. ”När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam…” Matt 14:13. Han drog sig undan för fylla på hos sin Fader.

Att stanna upp och titta sig omkring, och andas, ännu viktigare att vara med Herren och lära känna honom, och komma med det som finns på vårt hjärta. En vila med Gud i bön.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30.

Med önskan om en välsignad vila!

Liselott

 

 

Vila!

Hej!

Hihi, jag är inte världens bästa på att uppdatera min blogg. Jag precis haft semester och bara tagit som dagarna kommer. Varit mycket med familj och vänner. Det är viktigt att koppla av i emellanåt och inte planera en massa olika grejer, ingen massa måsten. När du säger ja så säger du nej till andra saker och säger du nej så säger du ja till andra saker, det är viktigt att sätta gränser både till vardags och jobbet. Man är bara en människa och man kan inte göra allt och vara alla till lags, för då kan man gå sönder. Man har bara ett liv och det ska man vara rädd om och det är ditt liv, det är nu.
Thomas Sjödin har skrivit en bok, Det händer när du vilar. Den är värd att läsas.

Tomas Sjödins hyllning till sofflocket, http://www.dagen.se/kultur/tomas-sjodins-hyllning-till-sofflocket-1.103701

Vilan har i vår värld hamnat i vanrykte.
I sin nya bok lyfter Tomas Sjödin fram värdet av ett bortglömt bud: att helga vilodagen. För honom rör sabbaten vid livets djupaste hemligheter.

I dag är arbetet för många mer eller mindre ständigt närvarande, även under helgen. Idealet är ständig prestation och aktivitet, som bara avbryts då och då av en långsemester i något exotiskt land.

Mot detta ställer författaren och pastorn Tomas Sjödin värdet av att ligga på ett vanligt, enkelt sofflock. I boken ”Det händer när du vilar” (Libris) vill han uppmuntra läsaren att finna en livsrytm där vila blir en självklar del av tillvaron.

– Jag ville inte skriva en feelgood-bok, och inte en om mindfulness, utan en ganska krävande bok där vilan ses som en plikt och ett ansvar. Och jag ville lyfta fram de värden som hotas i vårt liv om vi inte vilar regelbundet. Därför har det inte blivit en bok om konsten att njuta av livet eller att fånga dagen, säger han.

Det är inte heller en bibelutläggning som han skrivit, men ändå en bok där han låter tankarna tydligt ta spjärn mot själva skapelseordningen. När människan vaknade till den första dagen i paradiset så var det Guds sabbat. Livet började med vilan.

– För oss var söndagen länge veckans första dag, men vilan har flyttats från att vara det första till att bli det sista. Det kan ju ses som en lek med ord, spelar det någon roll var man lägger vilan? Men jag tror det påverkar. I dag lever vi efter maximen att vi måste göra allt det viktiga först. När vi fått det färdigt, om det då är någon tid över, kan vi hinna dra en djup suck och återhämta oss. Då blir vila något annat, säger han.

Vila är inte lyx, menar Tomas Sjödin, det är något vi behöver för att vara hela människor. När vi vilar, ensamma eller tillsammans med andra, så växer vi. Men att släppa taget och luta sig tillbaka kan vara svårt, inte minst för dagens människor.

– Det kan finnas en stark drivkraft i att köra över vilan för då kan man känna sig väldigt duglig. Det är skönt att höra att man är en klippa som aldrig säger nej. Det finns också en koppling till upplevelsen av människovärdet: när man vilar är ju utmaningen att inse att jag är bra som jag är, jag behöver inte utvecklas och förändras hela tiden.

Det kanske låter som om Tomas Sjödin är motståndare till hårt arbete, men så är det inte alls. Det han varnar för är när allt flyter samman, när arbetsdag och helg blir en grå, osmält massa.

För att kunna återerövra vilan har han vänt sig till den urgamla judiska sabbatstraditionen. I boken beskriver han ett besök i stadsdelen Mea Shearim i Jerusalem där han satt och betraktade ortodoxa judar som skyndade hem till vänner och släkt med mat i famnen för att fira sabbat. Vissa av de sabbatsregler som ortodoxa följer kan te sig absurda, som att man inte får trycka på knappar, men Tomas Sjödin insåg också värdet av dem.

– Man kan tycka vad man vill om de judiska reglerna, men de är så omutliga och konsekventa. Judarna har fattat att vår variant fungerar inte, vi ska bara göra det och det, och till slut har vilodagen gått utan vila. Det man också förstår är att en bra regel snart blir frihet om man praktiserar den regelbundet.

Men förr fanns det ju även i frikyrkan många regler kring söndagen, var det fel att göra sig av med dem?

– Nej, jag tror det var nödvändigt. Det var så tyngt av att det var andras val över våra liv, vi förstod inte varför det var viktigt. Nu kan vi välja tillbaka de regler som var bra. Ibland tror jag också att reglerna runt vilodagen styrdes av rädsla för vad andra skulle tänka. Det är bra att det försvunnit. Men nu kanske det är dags att säga att vi har inte råd att göra oss av med själva veckorytmen.

Han menar att helgandet av vilodagen måste bygga på lust och inte på förbud. Tillsammans med sin hustru Lotta har han därför skapat en modell för sabbatsfirandet som grundar sig på vad de finner vilsamt. Det handlar om att laga mat tillsammans med vänner, att kunna ge tid åt rejäla samtal, att ta långpromenader och att gå till kyrkan. För att lyckas med det insåg de att de måste begränsa användningen av telefon, dator och pengar.

– Så snart vi började tänka i de banorna så uppfann vi en undantagsregel: Det får inte bli barnsligt. Har vi inte mjölk så köper vi det. Men det får inte bli en vana att göra det. Och att inte använda pengar är faktiskt det svåraste.

Det låter som att sabbatsfirande kan bli ännu ett medelklassprojekt, som att baka surdegsbröd?

– Den risken finns absolut. Det man möjligen kan trösta sig med är att det här är ingen dagslända, det är en rytm som är skapad av Gud. Han som gjorde livet kanske visste hur det skulle levas, och då är det ju en ordning att pröva. Det kan ju också vara så att det startar som ett projekt, men sedan övergår det till något annat, en god vana som blir självklar.

Vi sitter vid köksbordet i det gula huset i Säve utanför Göteborg. Det är tyst och stilla. Längs ena väggen står Tomas Sjödins älskade långa soffa, där han brukar ligga och filosofera. Det går att förstå att man kan finna vilan här, åtminstone om man ger sig tid till det. Men hur ska de människor som själva har svårt att bestämma över sin tid kunna välja vilan, som den ensamstående småbarnmamman?

– Det är svårt för mig att svara på, men jag är övertygad om att hur än livet ser ut så kan man hitta något av detta som går att praktisera. Kanske att någon släkting kan hjälpa till så att man får åtminstone några timmar av vila. Vi själva levde i 20 år under ganska stort tryck först som småbarnsfamilj och sedan som familj med särskilda behov. Det vi lärde oss var att inse vår begränsning och vikten av att vila. Det svenska samhället gav oss möjlighet att vila, och det är en stor anledning till att vi har orkat och gått vidare som familj.

I boken begränsar sig inte Tomas Sjödin till den jordiska vilan, han öppnar också för den eviga vilans perspektiv, sabbaten som en försmak av himlen. Och han gör det med bilder som han själv kan relatera till.

– Jag tror att himlen är fest, återseende och även någon form av fortsatt växt. Och jag är mer attraherad av tanken på himlen som ett sofflock än som gator av guld.

 

 

Kramar till er!

 

Min katt Holly!

Hej och kramar till er!

Skrev för ett tag sen att jag att jag skaffade en katt av rasen ragdoll, härlig kattjej men bestämd liten dam;)

Om rasen Ragdoll.
Ragdollen är lugn katt som är hängiven sin ägare och många tycker de är väldigt hundlika. Den är kelig och tycker om att bli ompysslad. Skötseln är enkel. Den täta långa pälsen är mycket lättskött och ligger efter kroppen och ”skiktar” sig något när katten rör sig. En ragdoll trivs bra i hus men lika bra i en lägenhet. Den kommer oftast mycket lätt överens med andra katter, hundar och barn.

Ett drag som skilljer dem från andra raser är att de, om de vill, kan slappna av i alla muskler då man lyfter upp katten, så att den blir lika lealös som en`trasdocka och det är på grund av det rasen har fått sitt namn.
Gångstilen är säregen för en ragdoll. Den går inte så smäckert som andra katter. De har istället en vaggande gångstil vilket kan bero på at de är passgångare och dessutom går med bakbenen brett isär. Många ragdolls sover gärna på rygg med både bak och frambenen brett isär. Den är som betraktad ganska klumpig.
Ragdollen är lättjefull, lugn och en extremt snäll katt. Den vill ogärna motionera mer än nödvändigt, men är för den sakens skull ingen prydnadskatt. Den är mycket nyfiken och vill vara med överallt. Till skillnad mot andra raser ligger oftast inte en ragdoll högt upp och observerar utan gärna mitt på golvet eller vid sidan av husses/mattes fötter så den inte missar något.
På det hela taget är en ragdoll en mycket trevlig, överseende, intelligent och lat katt som kräver mycket kärlek och uppmärksamhet av sin ägare.
Som alla maskade katter föds ragdollen vit. Fullt utamskad och färdig i färg är inte en ragdoll förrän vid tre års ålderer, så det kan vara lite problem att skilja på brun och choklad och på blå och lila. En ragdoll växer länge och ibland ryckvis. Precis när man har en perfekt proportionerlig katt så växer den några centimetrar på längden och blir smal i kropp och ansikte. Ett par veckor senare kan den se bra ut igen, för att åter igen dra iväg. Ibland verkar det som om den så kallade slyngelåldern aldrig ska ta slut. Det här håller ofta på framemot två års ålder då växandet sker mer långsamt. På slutet är det mest huvud och nacke som blir bredare,speciellt på hanarna. När katten vuxit färdigt så väger en hona oftast omkring 3,5 – 5 kg och en hane 6-8 kg, kanske 9 kg. Ragdoll finns i tre olika mönster: colourpoint, mitted och bicolour, samtliga med eller utan tabbymönster samt i tio godkända färger. http://www.scandinavianragdoll.com/rasen/rasbeskrivning/

Diakon!

Idag har jag välkomnas som diakon i min nya församling, det känns väldigt gott att få vara där. Det blev inte att jag studerade till förskollärare, kände att jag inte hade studie motivation. Jag vill ge det en chans till att jobba som diakon igen. Som sagt så blir det inte alltid som man har tänkt ut, det är väl bra det. Livet hade vart tråkigt om det blev som man har tänkt ut. Jag sökte en diakon tjänst och fick den. Det känns väldigt bra att börja jobba som diakon igen. Det är väldigt varierade vad diakoner jobbar med, en del jobbar bara med samtal och andra mycket med hjälpbehövande. Några jobbar på sjukhus.
I min tjänst möter jag människor i samtal, jag dagledig verksamhet, samtal på äldreboende, hembesök, hjälpbehövande, är också med i tre barngrupper, en gång i månaden är jag med i gudstänst. Det är varierade jobb. Tyvärr är inte så många som utbildar sig till diakoner längre och de andra yrken inom svenska kyrkan, det börjar bli brist. Men det är ju så överallt. Och inte bara i kyrkans värld. Jag är glad att jag hann bli färdig innan det blev ändring, för nu är det bara Lund och Uppsala som gäller. Jag läste på Bräcke i Göteborg.

En diakon (grek. διάκονος (diákonos), "tjänare") är en yrkestitel (vigningstjänst) inom flera kristna samfund. Vad är en diakon och vad gör du på jobbet? Kommer ihåg att min kusin frågade om det var prästen medhjälpare. De frågorna möter vi diakoner ganska ofta. Och frågorna är inte konstiga på något sätt eftersom mycket av vårt arbete sker i det vardagliga mötet med människor och vi har tystnadsplikt. så mycket av diakonens jobb sker i tystnad.
Det finns diakoner i nästan alla kristna kyrkor i världen även om uppdragen kan se lite olika ut. I Svenska kyrkan finns det idag 1100 diakoner. En diakon har oftast högskoleexamen inom socialt arbete, vård och omsorg, teologi eller pedagogik. Därefter har vi vidareutbildat oss till diakoner som nu är i Uppsala eller Lund.
Diakonens uppdrag är en del av kyrkans ämbete - biskop, präst och diakon. Detta innebär att vi vigs till diakoner av biskopen. Diakonen säger ja till ett löfte, som står även i diakonbrevet som man får vid vigningsgudstjänst. Ett synligt tecken på att vi är diakoner är det emblem/smycke som vi alltid bär och har även grön skjorta med ett "frimärken".
Diakonen har ett särskilt uppdrag av kyrkan att stödja människor i utsatta livssituationer och att värna om människovärde och medmänsklighet. Vi diakoner har därför stor erfarenhet av att möta människor i olika livssituationer. Det innebär att vi möter människor i alla åldrar i olika situationer i livet. Det finns möjlighet till själavård. Att samtalen benämns som själavård innebär just vad ordet säger - att vårda själen – det vill säga att få tala med någon om de tankar och känslor som man är fylld av.
I diakonens uppdrag ingår det även ett utåtriktat arbete, att finnas med människor i olika sammanhang som stöd och att göra hembesök hos dem som behöver det. Diakonerna handleder även de värdefulla och viktiga uppdrag som kyrkans frivilligarbetare gör. Det utåtriktade arbetet är även kontakter med olika myndigheter och institutioner ute i samhället så som skolor, äldreboenden, socialtjänst. Det är viktigt att kyrkan samverkar med det omgivande samhället för att påverka och påverkas. På så vis blir vi en ”kyrka mitt i byn”. Att finnas där för människor mitt i vardagen.

Det finns ju stunder där man tvivlar på sig själv och om man verkligen gör ett bra jobb som diakon, så kan jag tänka på att Gud har kallat och kyrkan har sagt sitt ja så att jag fick bli diakon, Jag fick den möjligheten som jag är tacksam över.

Kramar Liselott

Nyvigd som diakon

Tro!

Min väg att tro på Jesus!

Jag är inte uppväxt i en kristen familj. Min tro växte fram när jag började på kyrkans barntimmar. Det var en mysig och go diakon som berättade om bibeln och om Jesus med hjälp av flano. Det var så mysigt att gå dit och väldig go ledare. 

Trodde att Jesus fanns där, kommer inte ihåg riktigt vad jag funderade över. Jag förställde mig att det var man med skägg som sitter där på ett moln, lite som jultomte. Och jag tänkte att Jesus skulle satta sig bland där bland hos barn. 

När det var dags för konfirmation läsning. När man är i den åldern så funderar man mycket över livet och varför just jag finns till, mening med mitt liv. Min tror började sakta gro. 

Jag kom med i en ungdomsgrupp i församlingen där jag gick i gymnasium. Jag började tro på en Jesus som fanns där för mig i livet. Kanske tycks konstigt varför man ska tro på något man inte ser och vet inte om det finns.

Det finns många viktiga händelser och möten med människor i mitt liv som har format mig till den jag är idag. Tron har alltid varit något självklart för mig och en del av mitt liv där regelbunden bön, bibelläsning och gudstjänstliv med Jesus i centrum är mycket betydelsefullt och en av källan där finner jag glädje och kraft i min vardag. Visst har jag tvivlat om det verkligen är sant och om Jesus verkligen finns. Jag har varit arg och undrat varför Jesus inte är med mig. Precis som livet så går även tron upp och ner.

Jag har varit i Israel och Jerusalem två gånger, en fantaktisk resa på alla möjliga vis, att få vandra på platser där Jesus själv har gått, så mäktigt och fint. Bibeln känns mer levande.

Jag tro att det finns något som är större än oss även om jag inte kan se det. Tror på Jesus som har omsorgen och är med i varje steg jag tar, och varje andetag jag tar. 

Hebreerbrevet 11:1-3

1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.

Rökelse!

In action as a deacon with incense. 

Även om det verkar som hokus pokus och förekommer sällan i svenska kyrkan. Rökelse är väldigt fint och stark symbol, på Jesus tid var det dyrare än guld. Rökelse har använts i den kristna kyrkans gudstjänst sedan tidig medeltid och symboliserar de uppstigande    bönerna men även ”evangeliets väldoft”. Rökelsen kan även symbolisera en förbindelselänken mellan människan och Gud, när Guds ängel visar sig för Sakarias när han tänder rökoffret i templet och han får veta Guds vilja, Luk 1.

I uppenbarelseboken står det att rökelsen är de heligas böner. Rökelsen stiger upp till himlen, så stiger våra böner upp till Herren. Rökelsen sprider sig i kyrkorummet, så skall doften av evangeliet spridas sig i världen, även våra goda gärningar som kristusdoft.

Och när det tog boken föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet, var och en med en harpa och en guldskål fylld med rökelse, som är de heligas böner. Upp 5:8

Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. Upp 8:3

Det är fint att vi kan få använda våra sinnen i bönen och när vi kommer inför Herren. och det doftar så gott, kanske det är så det doftar i himmelriket.

Många Kramar

Liselott