Modet att gå in i mörket!

Tomas Sjödin skriver bra texter om vardagen och livet. Livet är både mörker och ljus. När det blir mörkt får man ha mod att våga gå in där med hoppet att det kommer småningom att bli ljust igen. Och mod att vara i mörkret ett tag och tro att det kommer att bli ljust. Och tro på att Jesus finns där vid min sida fast det inte känns så. När jag var sjuk i cancer var det inget annat än klara av det och ta det som det kommer, man har inget val för jag kan inte ta bort det för att det finns där i min kropp. Man får försöka acceptera att det är så det är just nu. Mod och styrka att acceptera som det är. Lita på att det ljusnar! 

Tomas Sjödin: "Lita på att det ljusnar"

"Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar"

Det finns en toalett i korridoren på jobbet som är en övning i tillit. Den fick för något år sedan en lättare uppsnyggning och i samband med det också ny belysning. Det är armaturen som är utmaningen. Den tänds och släcks med någon form av sensor som känner av när man kommer in i rummet. Det gör den också, men en liten, liten stund för sent för att det skall kännas bekvämt. 

Jag har mitt arbetsrum så till att jag ser både dörren och rörelsemönstret hos de besökande som behöver använda faciliteterna. De går in, men hittar ingen lysknapp på insidan, kommer ut, letar efter lysknappen på utsidan men hittar den inte där heller. Sedan går de – mycket tvekande - in igen, stannar i dörröppningen och ser ännu mer osäkra ut. Det är i det läget jag brukar ropa från mitt rum: "Gå in bara, det tänds med tiden". 

Den upprepade ögonblicksbilden är omöjlig att avstå för en som skriver krönikor på denna plats i Göteborgs-Posten. Situationen är alltför bekant för att man skall kunna motstå frestelsen att sätta den i ett större sammanhang. Den rör alla de tillfällen i våra liv då ljuset inte tänds i tid, då mörkret är det enda man ser.  
Och jag är i gott sällskap just här. Tomas Tranströmer har samma tanke i en av sina mest kända och älskade dikter, Schubertiana. Där skriver han om att det är så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden. "Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret".

Alltför ofta tvingas man inse att livsvandringen inte består av en rad val där man i lugn och ro kan fundera över vilken väg som är den rätta och bästa. Förr eller senare kommer vi till de passager där ljuset av någon anledning släcks och det kommande steget är allt annat än givet. Det finns ingen lysknapp vare sig på insidan eller utsidan. Att gå vidare kräver ett mod man inte känner sig äga. Den som varit eller är här, vet. Men hos Tranströmer finns inte bara det plötsligt mörklagda trapphuset. Där finns också den ledstång som i överförd mening kan vara Gud, men också någon av alla oss andra. För det är här vi kommer in, vi som har varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Vi är många, och vi är inte några experter på mörkerseende. Det enda vi egentligen har att ge är vår erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för den som just då ingen ljusning ser. 

Det är då vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna. Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges. 
Eller som jag hörde mig själv säga när en nyfunnen vän stod i den där dörröppningen på jobbet och såg konfunderad ut: Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar.

Tomas Sjödin

Kramar Liselott <3

Tack!

I söndags var jag i kyrkan och temat var tacksägelse - lovsång. Vi har så mycket att vara tacksam för, livet och små ting i vardagen. När jag var sjuk hade svårt att se tacksamhet för livet och vardagen, hade fullt upp att ta hand om mig själv och klara av vardagen, en dag i sänder. 

Konstig nog är jag tacksam för att jag fick rätt sort cancer som svarar bra på behandlingar. Min första diagnos var sällsynt cancer och läkaren skrev i journalen att de skulle försöka men det var inte säkert att det skulle gå. Redan  efter första behandlingen kände jag stor skillnad i buken, blev mjukare i magen och känner inte av tumören längre när jag ligger på magen. Till och med läkaren var nog förvånade för hon hämtade en annan kollega, skulle då få mina andra behandling, en annan sort cytostatika. Bön och cytostatika är bra kombo;)

Fick senare en annan diagnos, germinallcellstumör dysgerminom, visserligen är denna också ovanlig, det är nog ca 1-3 på miljonen som får det, dysgerminom. Men den är botningsbar och som kan liknas vid teskilcancer. 

Jag är nog tacksam att inte få veta allt. När jag låg inne på sjukhuset för infektion så läste jag journalen två år senare att läkaren kollade om det var metastaser i skelettet och i lymfarna. Men det fanns inget tack o lov.

Jag är tacksam att jag får leva, vakna ännu en dag, att jag har en go familj, för mina underbara syskonbarn, mina vänner, de vardagliga tingen och att Guds nåd är ny varje morgon.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som har mer än moders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

En psalm av Lina Sandell

Kramar 

Liselott 

Tiden efter cancer och tron!

När jag tänker tillbaka hur det har varit under tiden jag var sjuk och tiden efteråt. Nästan exakt för två år sen jag började jobba som diakon igen efter behandlingar och operation. Jag kommer ihåg att jag tänkte vad kommer att hända nu, hur ska jag klara av vardagen igen. Konstig nog kändes det konstigt att man inte längre behöver åka regelbunden sjukhuset eller vårdcentralen för att ta prover osv. och åka till sjukhuset för att få blod och trombocyter eller få behandlingar. Men samtidigt kändes det skönt att komma tillbaka till vardagen och slippa att vara på sjukhuset, och tillbaka till min egna lägenhet. Men jag hittade aldrig riktigt tillbaka till vardagen och glädjen i mitt liv. Jag orkade inte få ett socialt där jag bodde tidigare för att jag mådde inte bra psykiskt, jag orkade inte helt enkelt med det. Det var tufft att gå upp på morgonen men det gick trots allt.

Jag funderade fram och tillbaka hur jag skulle göra för man vill ju en ekonomiskt trygghet i vardagen, jag hade ju en fast anställning. Jag bollade fram och tillbaka med min kurator och även pratade om min "cancerresan". Jag bestämde för mig att jag ska gå tillbaka till förskolan och det beslutet tog för att jag skulle må bra igen, och för min egen skull inte för någon annan. Man måste våga chansa om man ska göra en förändring. Jag tror att det kommer att lösa sig på något sätt och det har det gjort. Diakon kommer jag alltid vara och några gånger får jag gå in som diakon i min församling för assistera vid mässan, fint att få göra det. Vem vet någon i framtiden kanske jag kommer att jobba som diakon igen. Denna sommaren har varit fylld av glädje och jag mår mycket bättre med min tillvaro och är mycket gladare i min själ. Och har även blivit av med min porta-cath nu i våras, ännu ett steg åt rätt riktning. 

Jag varit kristen i många år och för mig har det varit en trygghet i livet. När jag var sjuk var det tryggt att veta att den församling där jag jobbade bad för mig och även min gamla hem församling, Apelvikshöjd bad för mig också, där finnes en omsorg. Det kändes gott att veta när jag själv inte orkade be. När jag fick veta att jag hade fått cancer var jag så arg på Gud över att det hade hänt mig, ta bort det....

Det var ett kort stund jag trodde att Gud straffade mig men gjorde Han inte för jag tror inte på en straffade Gud utan en Gud som är med i både glädje och sorg. Det fanns stunder när jag kände att Jesus var med mig och även stunder då jag undrade varför han inte vara med mig.
Jag åkte till kyrkan när jag kände att jag orkade och det kändes gott att vara där den stunden fast jag var trött och sliten, ibland hade jag ont. Prästen haffade mig och frågade hur det var, berättade kort vad som hade hänt och fick förbön, fick även inför operationen och det kändes oerhört gott. Jag var rädd hur det skulle gå med behandlingar, om det fungerar och inför operationen men jag var väldigt lugn, en av mina goda egenskaper som jag är tacksam att jag har inför för svåra situationer i livet och vardagen, ta det som det kommer för det blir sällan som har tänkt sig. Också en förtröstan att Jesus var med mig i detta gjorde nog att jag höll mig lugn.

En dikt av Christina Lövenstam

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Nu hoppas jag att cancer ska hålla sig borta. Att få cancer är ren otur enligt mig, det finns de som får cancer trots att de har levt väldigt hälsosamt liv.

                                                                   Kramar Liselott