Hej igen!
Hoppsan, var med i Hallands nyheter om min väg i livet. Och här kommer den fast det var ju ca tre veckor sen;)
Sjukdomen stärkte hennes tro
Veddige: Liselott Johansson är fri från cancern
För en kort stund tvivlade hon, men övertygelsen kom snart tillbaka.– Min Gud är ingen som straffar, säger diakon Liselott Johansson som överlevde cancern.
Det är svårt att ta in allt som den lugna, balanserade kvinna som tar emot hemma i lä- genheten i Veddige har gått igenom. Vid 37 års ålder har hon redan gått sin tuffaste match någonsin. Håret var kortklippt redan innan sjukdomen, för så trivs hon bäst, men att fransar och ögonbryn skulle falla av var Liselott Johansson inte beredd på.
– När mina ögonbryn började växa ut igen efter cellgiftsbehandlingen gick jag runt och kände på dem hela tiden.
Det var i februari 2014 som cancern slog till och förändrade livet för den då 33-åriga Veddigetjejen Liselott Johansson. Redan året innan hade hon känt av magsmärtor, som hon så här i efterhand gissar var början på det sjukdomsförlopp som sedan följde.
– Läkarna såg något men trodde först att det var myom, jag var inte orolig utan tänkte inte så mycket mer på det. Det var först vid halvårskontrollen som de såg att det hade vuxit, säger Liselott Johansson.
Vid den här tiden var Liselott anställd vid sin första tjänst som diakon i Gråbo. Plötsligt
fick hon finna sig i att pendla mellan sitt arbete med att hjälpa utsatta och ensamma människor i Stora Lundby-Östad pastorat och Sahlgrenska sjukhuset, för oändliga pro- ver och undersökningar. Att sjukskriva sig var inte att tänka på.
– Det borde nog ha varit det, men jag hade skygglapparna uppe och bara körde på.
Efter att till en början ha varit rådvilla och diagnostiserat Liselott med en form av säll- synt livmoderhalscancer landade läkarutlåtandet till slut i germinalcellstumörer. Mot- svarande männens testikelcancer. Eftersom en av tumörerna satt så nära kroppspulså- dern var en operation i det här stadiet inte att tänka på. Cellgiftsbehandlingen som följ- de var av det tuffaste slaget.
– Efter första behandlingen mådde jag skit rent ut sagt. Jag tappade naglarna och allt hår på kroppen. Det var inte så jobbigt när jag väl bestämde mig för att raka av håret på huvudet, det jobbigaste var när jag duschade och fick en massa hår i handen. Och att se allt hår på huvudkudden, säger Liselott Johansson.
Under tiden som behandlingen pågick bodde Liselott hemma hos sin mamma i Veddige. Fullständigt utmattad som hon var, är det ändå inte sig själv hon tänker på i första
hand när hon blickar bakåt.
– Det måste vara väldigt jobbigt för en förälder att se sitt barn så sjukt.
Själv har Liselott inga barn och kommer efter sjukdomen heller aldrig att kunna få några. När läkarna opererade bort de döda resterna av tumörerna tog de det säkra före det osäkra och plockade även bort livmoder och äggstockar. Ibland känner Liselott ett
stygn av sorg när hon ser andra föräldrar tillsammans med sina barn, men på det stora hela har hon accepterat sin situation.
– Jag fick veta dagen innan operationen vad som skulle ske och i det läget var min enda önskan att få bli frisk. Det känns faktiskt helt okej idag också, och jag har ju mina syskonbarn.
Sedan tre år tillbaka är Lise- lott friskförklarad. Hon jobbar heltid som diakon i Susedalens församling i Falkenbergs pastorat och bor i en nyrenoverad lägenhet i Veddige. Hon känner sig stärkt i sin tro genom att hon tvingades bygga upp den på nytt när hon så småningom tillfrisknade.
– När jag var som sjukast orkade jag varken be eller läsa Bibeln. Jag ville inte heller och i början var jag arg på Gud för jag trodde att han straffade mig. Tvivel är på sätt och vis positivt, det gör att man blir starkare i sin tro.
Det egna kallet och vägen till nuvarande yrket kom tidigt. Först genom kyrkans barn- timmar i lågstadiet och senare som konfirmand och aktiv i kyrkans ungdomsverksam- het i Varberg. Den kristna tron kommer inte från familjen utan bottnar i egen nyfikenhet och längtan.
– Jag har alltid tänkt att det måste finnas något som är större än mig själv. När jag kom till ungdomsgruppen i Varberg möttes jag av frid. Jesus var där, han var närvarande och han var min vän.
Idag tar Liselott en dag i taget. Hon värdesätter sina vänner och sin familj och är tack-
sam för alla de som bad för henne under den svåra sjukdomstiden. De tidigare arbets- kamraterna i Gråbo och församlingsmedlemmarna i Apelvikshöjds kyrka i Varberg som fick henne att känna att hon blev buren när hon inte orkade själv. Hennes motto är en- kelt men tänkvärt.
– Att bara leva här och nu. Cecilia Ekhage
Sjukdomen stärkte hennes tro
Sjukdomen stärkte hennes tro
Veddige: Liselott Johansson är fri från cancern
För en kort stund tvivlade hon, men övertygelsen kom snart tillbaka.– Min Gud är ingen som straffar, säger diakon Liselott Johansson som överlevde cancern.
Det är svårt att ta in allt som den lugna, balanserade kvinna som tar emot hemma i lä- genheten i Veddige har gått igenom. Vid 37 års ålder har hon redan gått sin tuffaste match någonsin. Håret var kortklippt redan innan sjukdomen, för så trivs hon bäst, men att fransar och ögonbryn skulle falla av var Liselott Johansson inte beredd på.
– När mina ögonbryn började växa ut igen efter cellgiftsbehandlingen gick jag runt och kände på dem hela tiden.
Det var i februari 2014 som cancern slog till och förändrade livet för den då 33-åriga Veddigetjejen Liselott Johansson. Redan året innan hade hon känt av magsmärtor, som hon så här i efterhand gissar var början på det sjukdomsförlopp som sedan följde.
– Läkarna såg något men trodde först att det var myom, jag var inte orolig utan tänkte inte så mycket mer på det. Det var först vid halvårskontrollen som de såg att det hade vuxit, säger Liselott Johansson.
Vid den här tiden var Liselott anställd vid sin första tjänst som diakon i Gråbo. Plötsligt
Veddige: Liselott Johansson är fri från cancern
För en kort stund tvivlade hon, men övertygelsen kom snart tillbaka.– Min Gud är ingen som straffar, säger diakon Liselott Johansson som överlevde cancern.
Det är svårt att ta in allt som den lugna, balanserade kvinna som tar emot hemma i lä- genheten i Veddige har gått igenom. Vid 37 års ålder har hon redan gått sin tuffaste match någonsin. Håret var kortklippt redan innan sjukdomen, för så trivs hon bäst, men att fransar och ögonbryn skulle falla av var Liselott Johansson inte beredd på.
– När mina ögonbryn började växa ut igen efter cellgiftsbehandlingen gick jag runt och kände på dem hela tiden.
Det var i februari 2014 som cancern slog till och förändrade livet för den då 33-åriga Veddigetjejen Liselott Johansson. Redan året innan hade hon känt av magsmärtor, som hon så här i efterhand gissar var början på det sjukdomsförlopp som sedan följde.
– Läkarna såg något men trodde först att det var myom, jag var inte orolig utan tänkte inte så mycket mer på det. Det var först vid halvårskontrollen som de såg att det hade vuxit, säger Liselott Johansson.
Vid den här tiden var Liselott anställd vid sin första tjänst som diakon i Gråbo. Plötsligt
fick hon finna sig i att pendla mellan sitt arbete med att hjälpa utsatta och ensamma människor i Stora Lundby-Östad pastorat och Sahlgrenska sjukhuset, för oändliga pro- ver och undersökningar. Att sjukskriva sig var inte att tänka på.
– Det borde nog ha varit det, men jag hade skygglapparna uppe och bara körde på. Efter att till en början ha varit rådvilla och diagnostiserat Liselott med en form av säll- synt livmoderhalscancer landade läkarutlåtandet till slut i germinalcellstumörer. Mot- svarande männens testikelcancer. Eftersom en av tumörerna satt så nära kroppspulså- dern var en operation i det här stadiet inte att tänka på. Cellgiftsbehandlingen som följ- de var av det tuffaste slaget. – Efter första behandlingen mådde jag skit rent ut sagt. Jag tappade naglarna och allt hår på kroppen. Det var inte så jobbigt när jag väl bestämde mig för att raka av håret på huvudet, det jobbigaste var när jag duschade och fick en massa hår i handen. Och att se allt hår på huvudkudden, säger Liselott Johansson. Under tiden som behandlingen pågick bodde Liselott hemma hos sin mamma i Veddige. Fullständigt utmattad som hon var, är det ändå inte sig själv hon tänker på i första hand när hon blickar bakåt. – Det måste vara väldigt jobbigt för en förälder att se sitt barn så sjukt. Själv har Liselott inga barn och kommer efter sjukdomen heller aldrig att kunna få några. När läkarna opererade bort de döda resterna av tumörerna tog de det säkra före det osäkra och plockade även bort livmoder och äggstockar. Ibland känner Liselott ett |
stygn av sorg när hon ser andra föräldrar tillsammans med sina barn, men på det stora hela har hon accepterat sin situation.
– Jag fick veta dagen innan operationen vad som skulle ske och i det läget var min enda önskan att få bli frisk. Det känns faktiskt helt okej idag också, och jag har ju mina syskonbarn. Sedan tre år tillbaka är Lise- lott friskförklarad. Hon jobbar heltid som diakon i Susedalens församling i Falkenbergs pastorat och bor i en nyrenoverad lägenhet i Veddige. Hon känner sig stärkt i sin tro genom att hon tvingades bygga upp den på nytt när hon så småningom tillfrisknade. – När jag var som sjukast orkade jag varken be eller läsa Bibeln. Jag ville inte heller och i början var jag arg på Gud för jag trodde att han straffade mig. Tvivel är på sätt och vis positivt, det gör att man blir starkare i sin tro. Det egna kallet och vägen till nuvarande yrket kom tidigt. Först genom kyrkans barn- timmar i lågstadiet och senare som konfirmand och aktiv i kyrkans ungdomsverksam- het i Varberg. Den kristna tron kommer inte från familjen utan bottnar i egen nyfikenhet och längtan. – Jag har alltid tänkt att det måste finnas något som är större än mig själv. När jag kom till ungdomsgruppen i Varberg möttes jag av frid. Jesus var där, han var närvarande och han var min vän. Idag tar Liselott en dag i taget. Hon värdesätter sina vänner och sin familj och är tack- |
| sam för alla de som bad för henne under den svåra sjukdomstiden. De tidigare arbets- kamraterna i Gråbo och församlingsmedlemmarna i Apelvikshöjds kyrka i Varberg som fick henne att känna att hon blev buren när hon inte orkade själv. Hennes motto är en- kelt men tänkvärt. |
– Att bara leva här och nu. Cecilia Ekhage
Sjukdomen stärkte hennes tro
Sjukdomen stärkte hennes tro
